Reklamprogram.

Vad är bättre än snuttar av reklam i tv, jo hela reklamprogram i tv såklart.
Vem var först?
Oskyldiga program med en lite vriden verklighet från vården kanske, sen polis och brandkår.
Nu står dom privata bolagen i kö för att få timmar på bästa sändningstid.
Vardagen på ett företag ihopklippt till underhållning.
Anställda och kunder som huvudpersoner, behövande och sjuka som intrig.
Vanliga Svenssons blir antihjältar, clowner och statister.

Sjukhuset, Tunnelbanan, SOS, Blocket, At-läkarna, Böda camping, Förlossningskliniken, Veterinärerna, Ullared, 112- på liv och död, Flygplatsen, Ambulansen- först på olycksplatsen, Färjan, Plastikkirurgerna, Trafikpoliserna, Bukowskis, Kustbevakarna och många fler. Säkert en hel hop glömda.

Jag säger väl egentligen inget om dom program som visar upp en rättvis bild av en del intressanta yrken, och kanske dom kan inspirera en del vilsna ungdomar att söka en utbildning, men.
Men vad har vi sen då, om vi tittar lite vid sidan av yrkesfolket, vid sidan av dom roliga människorna.
Reklam för stormarknader, reklam för vaktbolag, reklam för rederiets nöjesbåtar, reklam reklam reklam.
För ni kan ju pröva att räkna antalet gånger ni ser företagsloggan i tv-rutan.
Glöm inte att flera stora sjukhus numera är privata bolag som gärna visar upp sig för oss i tv-soffan.
Det blir lite övertydligt när vi får följa några väktare från G4S i programmet Tunnelbanan.
Deras logga syns hur många gånger som helst i varje program, inte någon slumpartad produktplacering där inte.

Men ville någon få äkta känslor, spännande personligheter, snabba beslut i en fascinerande miljö och en vardag som garanterat underhåller, så borde dom ta sitt kamerateam till min arbetsplats.
Tänk så roligt att få se sig själv förvanskad i väldigt vinklade vinklar, bli så vriden av en producent att jag skulle framstå som ortens byfåne, tokroligt.
Eller kan hända blir jag skildrad som den charmigt finurlige singelkillen, den som med sitt vardagsmysiga sätt får ensamma hjärtan att bulta och beundrarbreven att välla.
Mm, bättre reklamplats för en stilig singelviking skulle nog vara svår att hitta.

Tjat.

Nu närmar vi oss vårens stora sammankomst, en högtid som består av dukade bord. Och efter den så kommer alla andra försommar och sommarfester, skolavslutningar och grillaftnar.
Så det är dags för mig att reblogga ett gammalt inlägg.
Tjatigt? Ja.
Men en övertygelse som jag känner starkare för ju mer jag tänker på den.

”Duka inte ett bord vid sidan om för barnen.
Jag läser i Etikettlexicon att det är klokt att duka barnbord om man har fest för både stora och små. Det tycker jag är helt galet.
Hur ska man lära sig den sociala koden om man inte får sitta med.
Javisst det blir trångt, och såklart att dom inte orkar sitta still så länge, men låt barnen lämna bordet när dom har ätit upp. Vad gör det, bara alla får vara med.
Få vara en del av gemenskapen, en del av samtalet, en del av skratten.
Jag är övertygad att man blir styrkt av det, inte undanskuffad till ett eget hörn, som om man vore i vägen.
Det går alldeles utmärkt att skåla och sjunga snapsvisor med fruktsoda i glaset.
Så duka långbord istället, med improviserade bänkar så att alla får möxa ihop sig.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum, eller hur.”

Besiktigad in och ut.

Vilken vecka.
Jag har besiktigat bilen, utan anmärkning, men jag vet några saker som jag behöver förbättra.
Jag har besiktigat mina tänder, utan anmärkning, men jag vet några saker som jag behöver förbättra.
Jag har besiktigat min själ, utan anmärkning, men jag vet några saker som jag behöver förbättra.

Dags att dekla*era.

Återigen dyker den upp, inlindad i blå plastpåse av polypropen, en konstig kvarleva sedan tiden då man skulle intyga på heder och samvete.
Vad är det som jag ska deklarera? Vad är det som jag vet men inte dom vet?
Inget, absolut ingenting.
Och hade jag vetat nåt som dom inte vet så skulle det väl bara vara av gammal svensk deklarationssed att hålla käften.
Men det är numera en ganska tragisk läsning, en bilaga som beskriver dom vanligaste skatteavdragen, en blankett där jag kan fylla i egna siffror om jag hade några.
Men det har jag inte.
Har inte använt min kropp till några välbetalda sidoinkomster, har inte använt vare sig ROT eller RUT, har bara använt UFFE och han är inte avdragsgill.
Har inte fifflat runt med pengar i skatteparadis, har inga baklänges pengar som ska utjämna.
Ska jag gnälla på nåt så måste det finnas en ruta till, för det borde definitivt finnas ett singelavdrag, så otroligt dyrt som det är att leva ensam.
Men jag klagar inte, det braiga är i alla fall att den sista sidan, den med sammanställningen, säger att det går jämt upp i år också, utan en massa avdrag.
Men det känns lite tomt att inte ha några extra blanketter, inga omräkningsfaktorer, helt utan ”Flytta beloppet till ruta 55 på blankett 6202”.
Jag får väl försöka krångla till det mer till nästa år.
Så jag lämnar istället in en deklamation från en av världens många tänkare:
”Förstånd är ett av de få ting som inte är beskattat. Månne det lönar sig? /Heinz Rühmann ”

Söndag igen.

Hm?

När jag tittar på obegripliga installationer som nån obegriplig konstnär döpt till nåt obegripligt konstigt så förblir mina tankar obegripliga.
Jag går runt, tittar från olika håll, försöker känna vad som händer inuti mig.
Frågar mig vad konstnären vill förmedla, vad vill hon få mig att känna?
Vad har namnet på installationen för innebörd och hur relaterar jag det med det jag ser.
Stolar på rad, alla lika, alla samma färg.
Alla med snedsågade ben, lutande i olika vinklar.
Är dom på väg mot nåt? Hör dom hemma någonstans? Varför är dom sneda? Sitter jag på någon av dom?
Hm, skuggor. Hm, form.
En sjunkande känsla av livets ostadiga och föränderliga innehåll, en installation som säger att alla har vi egna ostadiga ben.
Att alla har en liknande start, vi står på rad redo att tillhöra, men när någon sätter sig på oss så kommer några ben att klara påfrestningen medans andra kommer att stukas för evigt.
Att det är ok att alla är lika olika, och det är olikheten som gör oss vackra, inte likheten.
Ja det går att tolka så, eller så är dom bara obegripliga.

Ren ondska.

Ofta måste man vara väldigt vaksam så man inte förled in i mörkret av den dolda ondskan, för det är inte alltid den kommer cyklande på en enhjuling och spelar säckpipa.

Ägg också.

Jaha då fick jag torka köksgolvet igen. Inte inplanerat, men kanske lika bra ändå.
Jag skulle ta ut ett par ägg från översta hyllan i kylskåpsdörren och fipplade väl till det lite.
Ägget som föll måste ha varit försåtsminerat för det blaffade inte bara i golvet som andra ägg.
Det exploderade på nåt konstigt vis redan i luften, för äggskal flög längs golvet i alla riktningar, och innehållet stänkte runt i en oöverträffad kaskad av slemmig vitgula.
Det åkte äggrester ända ut i hallen.
Jag gissar att hönsen som just nu jobbar dubbla skift för att förbereda påsken är lite stressade.
Kanske hittar på djävulskap för att lätta på trycket och roa sig lite på min bekostnad, fyller äggen med nåt sprängmedel likt fläderbeklädda små talibaner.
För vi vet ju inte vilka explosiva kemikalier som används i hönserierna nu för tiden, säkert nåt som McGyver skulle kunna göra raketbränsle av.
Och på tal om raketbränsle, hur blir hönsen i magen av det foder dom får?
Det kanske helt enkelt var så att hönan som lade mitt ägg svalde en fis och fyllde mitt ägg med en lämplig dos explosiv och övertycksladdad metangas.

Slutanvändare.

Soppåsar, vem har den otacksamma uppgiften att tillverka en produkt som bara ska slängas i soporna?
Ja den har ju en kort funktion som behållare för hushållsavfall, men själva meningen är att den ska kastas bort.
Så här spontant så kan jag känna att det inte skulle ge mig inspiration, men det finns väl en stolthet i att påsarna blir så materialeffektiva som möjligt och att dom aldrig ska gå sönder.
Det finns ju en rad av produkter som har så kort levnad att det är tveksamt om dom ska tillverkas alls.
Miljömässigt så finns det såklart saker att önska också. Men dom finns runt om mig hela tiden och jag använder dom och kastar dom.
Jag vill härmed särskilt tacka dom som sliter och jobbar skift för att jag ska kunna torka mig ändan på ett hygieniskt vis utan att få skrubbsår.
Om dom inte fanns så skulle jag väl antagligen torka mig med glassiga reklamblad, ha ett regnbågsfärgat arsle av tryckfärg och skärsår från kanterna på ICAbladets senaste erbjudande.
Ingen skulle märka postlådan ”Ingen reklam tack” och alla skulle hata Guldfynds glättiga fyrfärgstryck som bara smetar ut.
Telefonkatalogen skulle få tillbaka sin fulla funktion från utedassens tid och julkapparnas omslagspapper skulle få ett mindre glamoröst slut, rivet i små lämpliga bitar staplade vid den nödiges tacksamma sida.
Så tack till alla er på Edet, Serla och Lambi ni är guld värda.
Bara ni ger f.n i att tillverka sånt papper som går sönder vid fuktig hudkontakt, papper som klistrar sig fast och blir ett med huden, det som sitter fast på det mest oönskade stället tills man duschar nästa gång, sånt gör ni bara för att jäklas va?
Taskmörtar.

Godnatt lördag.

Tyngden av helg.

Matkassarna hängde från långa armar och sträckningen i hantagens plast visade att dom var tunga.
Jag såg på kassarnas reklamtryck att kvinnan hade gått långt, väldigt långt och jag kände med henne.
Jag såg hur hon lät armarna slå mot kroppen vid varje steg, ett sätt att försöka ge axlarnas stela muskler mera blod, men det fick också kassarna att gunga upp och ner.
Tyngre och tyngre, axlarna åkte upp med varje stöt, mjölksyran gjorde sig säkert påmind.
Nacken som garanterat var trött redan för en kilometer sedan var nu böjd i en bön om en förkortad hemväg.
Hon såg så koncentrerad ut, vred aldrig på huvudet, och kanske hon visualiserade en mysig lördagsmiddag med familjen eller så förbannande hon bara sitt ensamma och kravfyllda liv. Vad vet jag?
Kvinnan gick med korta steg en bit framför mig, men innan jag hann ikapp vek hon av på en annan cykelbana, en cykelbana som har långt till nästa hus.
Jag hoppas att hon kom hem med armarna i behåll, att hon får vila ikväll, att hon kanske hade nått gott som var väl värt slitet gömt där nere i kassarna.
Och att hon inte har ett ensamt kravfyllt liv.

Tvättma ma ma maskin.

Min tvättmaskin hoppar alltid runt lite på golvet, glider sakta ut och blockerar torktumlarens vattenbehållare, så nu tänkte jag flytta tillbaka den med en knuff.
Problemet var att tvättmaskinen var igång och skulle just centrifugera mina sängkläder, så min välriktade knuff fick maskinen att hoppa av en av gummifötterna som den står på.
Panik, maskinen började så sakta gunga fram och tillbaka likt en elefant som travar tvärs över savannen med bara tre högklackade pumps.
Jag tittade villrådigt i en sekund på den wobblande plåtkuben medans den försökte dra upp farten.
Snabbt beslut var nödvändigt, jag kastade mig upp ovanpå och försökte spjärna mot väggen så den skulle hålla sig still, jag tänkte på allvar ligga kvar där tills den centrifugerat klart.
Det gick inte, jag hade inte en chans att hålla fast den.
Maskinen fick nervösa ryckningar och ville envist dunka sitt skal i väggen, och jag körde rodeo med den vilda vibratorn liggandes på mage med benen i luften.
Dunk dunk dunk, jag insåg mitt misstag och försökte omgruppera.
Jag fick in tårna i luckan där man kan rensa ludd och kunde ändra position, jag hängde mig likt en durkslav på sidan och försökte få dom tre återstående fötterna att stå kvar på golvet.
Maskinen blev nu lyckligare och varvtalet ökade, jag fick displayen mitt framför ögonen och såg hur den återstående tiden tickade ner till tio minuter.
TIO MINUTER, jag kan inte hänga här i tio minuter.
Och i samma ögonblick som maskinen fick glädjefnatt över att ha hittat balansen och tänkte varva upp till max, så krockade mina två hjärnceller igen.
Jag tryckte på pausknappen, precis det som jag skulle ha gjort från början.
Men roliga saker händer ju inte av sig själv, lite knas i kolan kan definitivt hjälpa till.

Sak samma.

Vet inte varför vissa människor provocerar mig så att jag måste provocera tillbaka.
Det är inget jag är stolt över.
Jag tror det är när någon har spikat alla sina sanningar och är helt orubblig i sitt sätt att tänka, när det inte ens finns utrymme för en hypotetisk diskussion.
När någon har svårt att förstå att det finns oändligt många verkligheter och att vi alla lever i olika, att förändringar i livet kan förändra sanningen och att saker inte ser likadana ut när man tittar med olika ögon.
Då blir jag lite tjurig, känner ett tvång att utmana, vill ruska om och få en ny reaktion.
Men jag blir alltid besviken, jag lär mig aldrig.
Sådana människor har ju spikat alla sina sanningar och inget jag säger kommer att ändra på det.
Vi är ju alla olika och jag ska inte sätta mig högt och döma, för jag har såklart också sidor som säkert stör andra, och fastlåsta tankebanor som behöver ruckas.
Men då vill jag att nån ruskar om mig och ber om en ny reaktion.
Provocera mig så jag ser fler sanningar, för jag vill inte måla världen i grått, ge mig inte den chansen.

Hårhat.

Jag trodde att stormen var i ett vattenglas, att diskussionen skulle dö ut lika fort som den uppstod.
Men det jag skrev om i mitt förra inlägg verkar ha en annan innebörd i många människors verklighet.
Kroppsbehåring upprör, hat och hot, starka ord och handlingar.
Om det bara var ungdomar som provocerade så skulle jag rycka på axlarna men så är det inte, det går mycket högre upp i åldrarna, och från båda könen.
Det får mig att undra vad som egentligen döljer sig bakom. Det kan ju inte vara håret i armhålan som är problemet.
Att människor tycker olika, känner olika, tänder på olika är ju inget nytt. Och att man är tydlig med vad man tycker om, säger det högt, skriver en rad för att uttrycka sig är väl normalt.
Men vad i denna historia skapar hat?
Symboliserar en oredigerad kropp en frihet från det tvång som många känner sig slava under och som man inte vågar välja bort?
Är den en förlängning av en längtan som man inte törs bekräfta av rädsla att inte få tillhöra?
Kan det vara så att man provoceras av det faktum att inte alla väljer att infoga sig i detta påhittade mönster?
Är det rädslan av att förlora kontrollen som får trettioåriga facebookare att ösa avsky över en osminkad verklighet?
Ja jag har ju hunnit bli ännu äldre sen mitt förra inlägg så nu förstår jag ännu mindre.

Hår här hur?

Av alla konstiga rubriker som svischar förbi på Aftonbladets hemsida så är väl ändå tjejen med orakade armhålor bland det värre.
Att en kvinna i publiken på melodifestivalen visade upp en liten tofs av hår i blusärmen, en så ovanlig syn att Aftonbladet fick nåt att skriva om.
Snacket om tjejers kroppsbehåring verkar uppröra och jag fattar ingenting.
Hur blev det en nyhet så intressant att annat fick läggas åt sidan?
Men tydligen så diskuteras saken så mycket på nätet att både tidningar och radio tar upp frågan.
Och den mest tragiska kommentaren i denna debatt kom från en lärare som sa att det finns killar som tror att tjejer inte har hår på kroppen.
Att deras flickvänner alltid varit så slätrakade att killarna på fullaste allvar tror att dom är "födda" så.
Jag borde ju inte heller skriva om det här i detta inlägget, men jag blir lite ledsen när vi inte får välja.
När normen är så spikad att naturlig inte är ett alternativ.
Men tyvärr så lever vi den glättigaste av alla tider, i ett samhälle där yta är allt och där en kvinna med håriga ben och armhålor anses onormal.
Men vem sätter normen?
Är det tidningar och då särskilt tjejtidningar? Tv? Tjejerna själva? Eller tror nån att det är killarna som ställer krav?
Det sistnämnda tror jag är det minsta problemet i sammanhanget, det är då inte håret i armhålan som jag först kollar in, och inte det som bestämmer vem jag ska tycka om.
Men jag kanske bara är för gammal för att förstå.

Grodprinsen.

Jag sitter en stund i soffan och klinkar på min gitarr mest varje kväll, samma fem ackord tragglas om och om igen.
I korta stunder så låter det bra, i långa stunder så behöver jag öva mer.
Det kanske är tur att jag är ensam här hemma nu när det ska övas och övas, hur många skulle stå ut?
Jag får väl använda mina nya kunskaper senare för att fånga en honas intresse.
Likt en vårfågels första solosång så kommer jag att sjunga en kärleksserenad under balkongen hos den allra vackraste prinsessan, och med min skrovliga stämma, fem ackord i fingrarna och min gitarr som hemgift så kommer jag att bli insläppt och bortgift innan klangen ens tonat ut.
Det är jag säker på, eller ganska.
Kanske kommer den första kyssen bara att förvandla mig tillbaka till groda. Vem vet, kväk kväk.

Min sambo.

Min sambo kan vara rätt så jobbig.
Håller inte ordning på middagstider, planerar sällan nån matlista i förväg och lagar mest vanlig vardagsmat, lite tråkig i det avseendet.
Så igår tänkte jag att vi skulle laga middag tillsammans, det är ju så mycket roligare.
Jag hade bratwurst i kylen, wookblandning som skulle fräsas och pasta som bara behövde kokas.
Men det verkade som om det bara var jag som var hungrig, inte ett pip från min sambo.
Klockan blev långt över sju på kvällen innan jag kom på att jag inte har nån sambo, ja eller det visste jag ju hela tiden, men det är inte roligt att laga mat bara till sig själv så ibland blir det onödigt sent.
Och när klockan närmar sig åtta knorrar min mage som aldrig förr.
I kväll hade jag middagsbesök av dotter och mågämne, och dom hade redan bestämt middag och tinat fisk när jag kom från jobbet, lyxigt.
Sen hjälptes vi åt med tillagning, såskokning, salladsskärning och dukning, så det var roligt och gick fort.
Jag ska se till att min sambo hjälper mig mer i morgon, ja eller det vet jag ju, att bara dela hushållssysslor med mig själv garanterar ju att jag alltid finns tillhands.

PS. Om jag verkar lite kluven beror det bara på att jag kan bli lite less på mig själv ibland.

Cheer.

Det är väldigt befriande att gå på ett idrottsevenemang där ingen skriker på domaren eller buar när nån tabbar sig. Där publiken klappar i händerna åt alla deltagare och man blir glad av stämningen.
Dotter den äldre tävlade i dag, cheerleading i norra distriktsmästerskapet och läktarna var överfyllda så jag fick stå.
Men det gjorde inget, jag såg nog bättre än dom som satt på sidan.
Den glädje som deltagarna hade med sig fyller lätt hallen och jag går därifrån med ett leende.
Dotterns lag klarade sig inte till pall, men dom var bra, riktigt bra.
Tänk om det var så här på hockeymatcher också, att hejaklacken känner sig stolt och glad fast det lag man hejar på förlorar, det vore nåt nytt.

God morgon söndag.

Spegel, spegel.

Efter en obefintlig sovmorgon så gör jag i ordning frukost, kliver över tavlan som jag påbörjade på köksgolvet i går kväll. Klistrar ett par foton i mitt fotoalbum medans frallorna rostas.
Det är lite synonymt med mig just nu, ofokuserad, eller om man ska vara positiv, flerfokuserad.
Vädret skriker: – GÅ UT! Gång och cykelbanorna säger: – Sätter du en enda fot på mig så ska jag se till att du bryter alla ben i din kropp.
Vad göra? Gå ut utan att riskera livet, hitta på nåt som är kul.
Hmm försmaken på våren vill ju bli förevigad och det var länge sedan jag fotade nåt.
Men min enkla kamera har lite svårt för djupa landskapsvyer och framtinad hundskit gör ju ingen glad, så vad ska jag fota?
Jag kom ihåg att jag har en gammal spegel ståendes i garaget, den kan ju få spegla verkligheten. Märk min ordvits.
Och har jag en spegel så letar jag såklart efter sånt som sticker upp, träd, byggnader, stolpar och annat resligt.
Avisst kan jag göra samma sak med Photoshop men det är roligare att göra effekterna analogt och manuellt.
Men det kräver att man tänker sig för lite, spegeln visar ju världen bara så rak som den som håller i spegeln kan hålla den rak, fattar du.
När jag kom hem och kollar alla bilder i datorn så blir jag full i skratt, nästan alla bilder är tagna av en person som har kraftig slagsida, punktering på vänsterbenet.
Inga linjer följer nån annan linje och speglingen gör bara bilderna sjösjuka och vingliga, men roliga.
Jag måste nog ut och testa samma koncept igen, men den här gången med lite värdefull erfarenhet i bagaget.
Och med en lagad punktering i vänsterbenet.

Magiskt.

Jag gick på biblioteket igen, andra gången efter nyår.
Nu för att hitta mig själv, förra gången för att hitta någon annan.
Och ett bibliotek är en magisk plats, för tro det eller ej, jag hittade vad jag sökte båda gångerna.

Luke, i am your father.

Intervjuad och fotograferad, publicerad och förvrängd.
Jag har min bild och kommentar i högerspalten i tidningen, fyra intervjuade personer men bara jag som hade nåt positivt att säga.
Ja positivt och positivt, visserligen blev mitt svar lite vridet, men inte mer än att det blev ok.
Det hoppas jag säger lite om mig, jag försöker med alla medel att hålla mig borta från Darth Vader och hans kompisar.
Javisst lockas jag över ibland men jag vägrar ge efter för den mörka sidan, inte bli en buttergubbe, en surstömmel, biter och ogin, såna finns det alldelens för många av i alla fall.
Dom som bara är glada när det går illa för nån annan, dom som ser problem i alla situationer. Dom som bara har en hammare och ser alla problem som en spik. Svart, svart mörker.
Dom suger livslusten ur mig och jag måste dra min ljussabel för att skydda oss som finns på den ljusa sidan.
Jag söker hjälp av alla jedi-riddare som finns i min närhet, och som tur är så är vi fler som jobbar för den goda sidan.
Så blir du intervjuad i tidningen, dra din ljussabel och säg nåt positivt, det är det ingen som är beredd på.

Kram på dig.

Jag tycker att jag är ganska fördomsfri så här till vardags, men jag har förståss massor med fördomar om jag tänker efter.
Som det här med nakna killar som kramas i tv till exempel, vem ser på dessa program?
Det sänds program efter program med svettblanka killar i minimala shorts som med fullpumpade muskler smeker och tar på varandra.
Alltså för vem görs programmen?
Efter en stund så är dom så upphetsade och andfådda att dom oftast hamnar i en kramorgie på golvet.
Det är väl någon förklädd S&M lek kantänka för dom ser alltid så arga ut, och dom envisas med att göra illa varandra.
Men det slutar oftast likadant, kel, kram och fumlande händer, liggandes på golvet i en ogredig hög.
Jag brukar snabbt bläddra förbi, känner inget pirr, för jag antar att jag inte tillhör målgruppen av tittare.
Jag gillar inte när någon medvetet gör illa någon annan och jag tänder inte heller på håriga ryggar och svettiga magrutor.
TV4 Sport borde verkligen se över sina sändningar från UFC och MMA, dom kallar sig för kickboxare, kageboxers och en massa annat maskulint killtjafs.
Säger att det är världens tuffaste sport, men varje gång som min fjärrkontroll stegar förbi så ligger dom ner och kramas.
Hmm, världens tuffaste mjukisar säger jag, tv för . . . säger jag också.
Men det är väl bara mina fördomar som talar.

Godnatt.

Ibland så blandar jag så.

Ja ja, ta inte allt jag skriver så bokstavligt.
Jag värnar den konstnärliga friheten att ta delar av mig och delar av jag, blanda dom med delar av mig själv och sist lite av den färg som strömmar ut ur mitt inre.
Det betyder inte att alla färger är opaka, det kan finnas det som förvillande nog har en annan nyans i mitt ljus. Det finns skiftningar som inte kan beskrivas i ord, och det låter jag vara osagt.
Mina färger ska jag vara rädd om. Så därför leker jag med mina tankar, vrider dom runt så alla skuggor blir belysta, låter ljuset blandas med orden och sätter en verklighet på pränt.
Det finns ord som bara förstås av ett annat ord, en synonym till mitt inre. Färger som bara syns i blandad form, klara och rena.
Då tänker jag inte mer, utan låter bokstäverna bli bokstavliga.
Så läs inte allt som står mellan raderna, det kan bara vara en reflektion eller en refraktion mellan mig och dig.

/Uffe

Dagen efter.

Här sitter jag ensam som vanligt, lätt besviken efter gårdagen.
Det var ju skottdagen den 29 februari, enligt gammal tradition den dagen då giftassugna kvinnorna får fria.
Men här var det tyst, inte ens en liten antydan till erbjudande, inget knästående, inget förslag om framtidsförändring, inte ens en tvetydig blinkning från nåt håll.
Här sitter en lagom tjock man i sina bästa år, en stor förpackning kärlek, ett kap för den som söker tvåsamhet. Ok, man får lite förvirring och galenskap också, det ingår liksom i paketet.
Det är ett helhetskoncept som saknar utbytbara komponenter, och det du ser är vad du får. Typ.
Men gårdagens tystnad vittnar väl mest om dålig marknadsföring, eller hur, och det får jag väl ta på mig.
Nu har jag fyra nya år att ändra på den saken, ja eller att ta tag i saken själv då. Få se vad som kommer först, för detta är den första dagen efter dagen.

Superhjältekraft. – Att vara en ja-sägare.