Tänk efter, tänk inte efteråt.

Det kan gälla allt från att placera pensionspengar till hur jag behandlar mina medmänniskor.
Jag har väl som alla andra gjort och sagt korkade saker i mitt liv, det mesta är preskriberat, och i efterhand så funderar jag ibland över mina val, men det lönar sig aldrig att säga: – tänk om jag inte... för skulle jag spola tillbaka tiden till den punkt då beslutet fattades så skulle jag naturligtvis göra samma sak igen.
Alla beslut, stora som små, fattas med den kunskap eller okunskap som vi besitter i den stunden.
Att vara efterklok är ju det lättaste i hela världen och jag hör dagligen personer säga att vi skulle ha gjort si eller så. Jag säger förståss det själv också, fast jag försöker låta bli.
Använder man efterklokheten till att lära sig nåt så är den kanske konstruktiv, men annars bygger den bara besvikelse och dålig självkänsla.
Jag kan inte sia om framtiden och därför kommer jag att fatta dåliga beslut framöver också, men jag är bara människa och jag måste försöka förlåta mig själv för det.
På samma sätt måste jag låta andra vara och göra dumma saker utan att jag dömer dom så hårt.
Jag säger inte att det är lätt när man ibland känner sig illa behandlad och utnyttjad.
Jag hoppas bara att jag inte trampar på någon annan eller gör någon illa i min framfart, det är inte en sån person jag vill vara.

Superhjältekraft. – Att inte säga ” – tänk om jag hade...”.

Vackra kvinnor gör korkade killar.

Jag läser att vackra kvinnor får killar att bli lite tröga, vi förlorar minneskapacitet.
Forskarna har kommit fram till att våra hjärnor blir så upptagna med att imponera på kvinnan att vi mister kraften att göra andra saker.
Ju snyggare tjej ju mer påverkan.
Det förklarar ju ett och annat. Jag känner igen mig, för det är inte så länge sedan jag hade en minneslucka. Och den minnesluckan var väl rätt placerad.
Det här är en automatisk process, alltså inget som man medvetet styr över. Men det kan ju så klart berätta vad jag tycker om någon.
Får jag en fråga om vad tjejen hade på sig och jag svarar att jag inte kommer ihåg, så är jag kanske avslöjad.
Nu är ju jag sällsynt trög på att minnas alla möjliga saker, så jag är befriad och kan alltså inte avslöjas så lätt. Tror jag.

Superhjältekraft. – Att ha bra minne, det är överskattat.

Det knakar i brosket.

Jag står gömd bakom dörren, ett perfekt gömställe för att dörren viks upp mot en annan vägg. Står där och spejar i springan som bildas på gångjärnsidan.
Glipan passar ganska bra att stoppa in ett par fingrar i. Så jag gör det, två fingrar, närmare bestämt pek och långfinger på vänster hand.
Då kommer min mor insvischande och stänger dörren!
Ska jag berätta hur ont det gör eller vill du fantisera själv?
Det låter på ett speciellt sätt när man mosar ett par barnafingrar i en dörrspringa. Jag fick inga långvariga men, tack och lov.
Men det strök med ett par naglar, för dom blev blå och föll av ett par dagar senare.
Jag var nog inte speciellt gammal men jag minns att jag stod där i hallen, elementet var grönt, dörren brun och korkmattan så hård att min storebror fick åka skridskor och spela hockey inne.

Superhjältekraft. – Att inte pilla i springan.

En riktig blekfis.

Haha, jag hittade ett foto av min tatuering på tatuerarens hemsida.
Jag gillar min seriefigur skarpt, men killen den sitter på ser verkligen ut att leva upp till sitt eget devis. ”En riktig norrlänning ska vara blek”.
Käkar han ohålade A4 ark till frukost? Eller gör han sina pannkakor på mjölk, ägg och krita?
Tur att solen är på väg.

Superhjältekraft. – Att sola i vinterns bleka månsken.

Little Children.

Lite trött satte jag mig i soffan ikväll. En snabb titt på text tv tablån visade inget intressant, men filmklubben på SVT lockade med ett Oskarsnominerat drama.
Det var längesedan jag såg en så välberättad och välspelad film.
Historierna i filmen vävdes ihop på ett briljant sätt och inget var självklart.
Jag kan erkänna att jag började se filmen för att min favoritskådespelerska var med. Men filmen sög tag i mig, för jag ville verkligen att personerna skulle få allt det dom saknade.
Todd Field berättar en historia för mig som till en början verkar vara lättsam och glad. Men den borrar sig snabbt ner i det mörka. En liten titt in i vad som kan gömma sig i ett vanligt villakvarter.
Krossade drömmar, nya drömmar och andra drömmar.

Superhjältekraft. – Att bli överraskad av det oväntade.

MC suget.

Precis när asfalten torkar så känner jag ett sug att skaffa motorcykel igen.
Det finns en liten dröm att, en varm och solig dag, bara ta på sig en hjälm och cruisa runt barfota i kortbyxor med vinden fladdrande i skjortärmarna.
Men sen känner jag mig så där gammal och förståndig som man borde vara i min ålder. Jag måste tänka på säkerheten.
Mc-ställ med ryggskena ska man ju ha. Sen ett par tjocka läderstövlar, och skinnhandskar. Det blir en hel procedur att bara klä på sig när man vill ta sig en tur.
Och är det under tio grader så är det för kallt, sen när det blir över tjugo och strålande sol, så är det för varmt i full mundering.
Fan va tråkig jag har blivit.
Jag tar en tur på min velociped istället. Jag kan ju sätta fast ett spelkort med en klädnypa så det smattrar mot ekrarna.
Om jag tar på mig en stor dos fantasi när jag gränslar min båge så kan jag glida iväg, med en vind i mitt hår och ett knatter av frihet i mina öron, in i solnedgången.

Superhjältekraft. – Att hålla drömmen vid liv.

Vem har rätt.

Vem har gett oss rätten att hänsynslöst utnyttja människor och natur.
Jag är född och uppväxt i ett I-land, men vad betyder det?
Den som är liberal säger tillgång och efterfrågan, och tror att allting kommer att sätta sig själv i balans om man bara låter den fria marknaden vara ifred.
Men hur ser det ut? Skogsbolag som skövlar regnskog utan att dom som bor där får nån ersättning och helt utan tanke på kommande generationer.
Nordiska fiskeflottor tömmer hav efter hav med kilometerlånga trålar, så ortsborna förlorar både mat och inkomstkälla.
Europeiska gruvbolag går in med mutor i Afrika och förstör stora markområden med djupa dagbrott och giftiga lakvattensdammar, utan att dom som bor där får varken ersättning eller jobb.
Att vi rika västerlänningar fortfarande köper varor som tillverkas i fabriker där arbetsdagen är femton timmar lång och lönen ändå inte går att leva på.
Det är tillgång och efterfrågan.
Vi har flera stora välkända svenska företag som på hemma plan framstår som moraliska och justa, men utomlands utnyttjar dom den som inte har nåt val och kan stå upp för sig.
För dom som arbetar där är det jag som tror mig vara förmer. Det är jag som köper billigt, som utnyttjar.
Det är sant att situationen i värdens länder har förbättrats. Barnadödligheten har minskat och livslängden har ökat.
Men även om dom fattiga blivit färre i procent räknat har dom blivit fler om du räknar antalet personer.
Fattigdomen skulle kunna avskaffas nu. Resurserna är fullt tillräckliga. Visst, det är många faktorer som styr hur tillgångarna fördelas, men det råder inte brist på mat och andra resurser.
Det finns ett globalt matöverskott som skulle räcka till 2700 kalorier per dag för 12 miljarder människor.
Det skulle räcka med 100 miljarder dollar per år för att alla människor på jorden skulle ha tillgång till mat, vatten, tak över huvudet, hälsovård och utbildning.
Det är hälften av vad de fyra rikaste personerna i världen tjänar på ett år.
Tänk dig, det behövs bara fyra personer för att förändra världen. Men dom vill inte, så därför får vi andra göra så gott vi kan.
Jag ska försöka att tänka mer på dom produkter jag köper. Men det är inte lätt att alltid handla rättvisemärkt på en begränsad budget, men jag ska ärligt försöka göra fler kloka val.
Jag försöker med jämna mellanrum skicka en slant till nån hjälporganisation som jag litar på. Men vilka kan man lita på?
Visst kan jag bli trött ibland när jag hör hur en del människor skor sig på andra människors välvilja. Det uppdagas då och då rena förskingringar, oskäliga ersättningar och mutor i dom här organisationerna.
Men om jag inte gör ett försök så kommer ingenting fram till den som behöver. Man får hålla lite koll på Svensk insamlingskontrolls hemsida.

Superhjältekraft. – Att åtminstone försöka bry sig.

Trögskalle i syberspace.

Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte riktigt kläm på det här. Jag försöker lägga in länkarna så att dom ska gå klicka på, men det blir bara tomma rader. Jäkla HTML.
Jag har heller inte kollat hur jag kommenterar dom trevliga inläggen jag får. Det är säkert nåt enkelt som jag missat. Jag ska försöka läsa på lite. Så ha lite tålamod med mig.

Superhjältekraft. – Att förstå det självklara.

En vanlig Britney.

I en länk från en annan sida så ramlade jag på oretuscherade bilder på fröken Spears. Reklamkupp eller bara modigt?
Jag ser dagligen människor i reklamfilmer på tv, och bilder i tidningar som alla är tillsnyggade. Jag vet om det, men tänker inte på det.
Jag granskar ju inte bilderna och ifrågasätter väl inte heller hur alla oavsett ålder alltid ser ut som om dom vore sjutton år.
Därför så hajade jag till när jag såg hur mycket dom faktiskt gör med en bild. Det hade väl varit enklare att klippa ut hennes huvud och sätta på en annan kropp.
http://jezebel.com/5516186/britneys-unretouched-photos-from-candies-ads
Det är väl förståss en utstuderad taktik att släppa dessa bilder nu för att ämnet diskuteras så flitigt. Men jag måste ändå ge Britney lite kredd för att hon väljer att visa upp den tjugoåttaåriga tvåbarnsmamman i all sin verkliga prakt.
Kommer det här att bli en trend? Skulle inte tro det. En av anledningarna att man retuscherar bilder är väl att vi inte vill se våra superstjärnor som vanliga dödliga.
Dom ska ligga på en ouppnåelig nivå med magrutor, perfekt hy, glänsande hår och vita leenden. Vill jag se vanliga människor så kan jag bara gå på badhuset.
Efter att ha matats med fixade bilder, opererade kändisar och tv serier som bara tycks ha ung och snygg som anställningsvillkor, så är det är ganska befriande att sitta i en bastu med ett gäng andra gubbar och känna sig helt normal.

Superhjältekraft. – Att vara mitt vanliga oretuscherade jag.

Renrasiga blandrasmänniskor.

Det var ett program om hundar på tv häromkvällen. Dom pratade gener och varför just hundar finns i så många olika raser.
Som jag förstod det så beror det på en DNA sträng som innehåller ett unikt antal repetitiva sekvenser. En instabil del som har stor påverkansgrad på utseende och egenskaper.
Alla hundar, från minsta chihuahua till en grand danois, har samma gener till 99,8 procent. Det är dom 0,2 procenten som gör skillnaden.
Den här specialaren är unik för hundar i däggdjursvärlden, och den gör att nya raser kan utvecklas på bara någon enstaka generation.
Andra däggdjur saknar denna egenskap, en ko till exempel, kan korsas massor av gånger, och man kan ändra en massa saker, kanske till och med få köttet att ändra smak, men den kommer fortfarande att se ut som en ko.
Och det är väl likadant med människor, vi har små små olikheter men vi ser alla ut som människor. Fast vi har nog dom olika mentala egenheterna som våra hundraser besitter.
Jag känner då både en allvarlig bullterier, som aldrig går att skoja med, och en glad labrador, som gärna tar det lungt. Kanske också en smått motsträvig bulldog, en fartfylld schnauzer och en uppstudsig papillon om jag tänker efter.
Jag själv är väl nån halvtrög strävhårig gatukorsning kan tänka.
Men det vore förståss mer spännande om vi människor också hade samma DNA egenskap som gör att hundar ser så olika ut.
Hur skulle vi utvecklas då? Och vilka korsningar skulle vi medvetet göra?
Ja militären skulle förståss vara intresserad, och idrotten, som redan idag gärna leker med manipulerande läkemedel, skulle bli en stor avelsförespråkare.
Men det skulle väl som vanligt vara sexindustrin som skulle leda utvecklingen. Alla dessa fetischister skulle få sitt lystmäte mättat av en del totalt groteska korsningar.
Det blir ju inte lätt att medvetet avla utan att bryta mot artikel ett till fem i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Fast vem skulle hindras av den när det finns pengar att tjäna. Den hindrar ju ingen idag heller.
Ett problem som uppstår är ju det faktum, precis som i hundvärlden, att all avlad avkomma inte kommer att ha läggning eller intresse för sin uppgift.
Vad skulle vi göra med alla militära renrasiga mördarmonster som hellre planterar blommor och tittar på balett. Tre meter långa basketspelare som saknar bollsinne och inte vill bli diskriminerade i arbetslivet.
Men vi skulle ju kunna lösa trångboddheten i överbefolkade områden.
Om en chihuahua är avlad ur en varg, så skulle en avlad mini människa knappt vara knähög. Och då skulle en etta på tjugofem kvadrat bli till en tvåvånings paradlägenhet.

Superhjältekraft. – Att inte jucka mot obekanta smalben.

Cykelföre.

Äntligen tog jag fram min cykel. Det har på bara några dagar torkat upp så det är en ren fröjd att ta en tur.
Det är sån känsla av frihet, jag vet inte annars hur jag ska beskriva det, att så snabbt och lätt kunna förflytta sig utan brummande motor, och få lite motion på kuppen.
Fast jag hinner inte långt innan det bränner i arslet, finns det inga bekvämare cykelsadlar? Det är alltid så här på våren, en veckas lidande innan min röv har vant sig.
Idag blev det en tur till museumet och konsthallen där.
Utställningen Never Never Land med konstnären Martin Ålund sägs bestå av yttre och inre landskap som ska trigga betraktarens eftertänksamhet.
Jag tror killen bara sitter uppe på nätterna och spelar Myst och drömmer mardrömmar om askmolnen från Island. För hans inre landskap är helt säkert i total oordning. Inget för mig, jag kollar mest in hans teknik.
Då är den andre konstnären nåt helt annat. Anders Stimmer målar så alla sinnen ställer sig på helspänn. Med en fantastisk känsla sätter han mig i bryderi, fast bilderna är så tydliga fylls mitt huvud med frågor.
Detaljrika och fantastiskt uttrycksfulla tjejer i oväntade miljöer, ansikten som sover eller är vakna. Med så känsliga penseldrag målade att jag bara blir stående.
Nu när jag skriver detta så känner jag att jag måste gå tillbaka nån dag och fylla på, innan utställningen försvinner. Helt fantastiskt.

Superhjältekraft. – Att njutbart åka pedalett.

Apotek med valfrihet.

Jag vaknade med kliande ögon i morse. Har lite känning av pollen i luften.
Jag rotade lite i medicinskåpet men hittade inget intressant. Så jag åkte förbi apoteket när jag ändå skulle ut i ett annat ärende.
Klockan var tre minuter i tio, så dom hade inte öppnat när jag kom dit. Men redan redo för grönt ljus står det två rullatorförare i full mundering.
Båda står stilla på tomgång med en hand på handbromsen, en gumma och en gubbe.
Gumman står i pole position och blockerar hela ingången, så när dörrarna öppnas drar hon i väg som ett skott. Passerar dörrkarmen med ett svisch, in på den grova mattan så det frassar om hjulen, och rundar hudkrämshyllan som om hon inte gjort nåt annat här i livet.
Gubben har slicks på sin hjulgångare, och i det blöta föret så tappar han fäste i startögonblicket och blir hopplöst efter.
Inne på apoteket jobbar tre personer, en kvinna som står mitt i butiken och hälsar oss välkomna, och två som står bakom receptdisken och väntar. Alla vänder blicken mot oss tre som kommer in, redo att hjälpa.
Gumman med den blå stödrullen är överlägset först, och är nästan framme vid receptutlämningen, då gör hon en inbromsning så det ryker om hjulen.
Kölapp måste hon ha.
Hon trycker febrilt på automaten. Jag måste skratta lite. Hade hon gjort av med all energi på sin snabba spurt så hon inte orkade ända fram till disken?
Hon kanske var rädd att gubben med slicks skulle köra om henne på sista metern?
Eller har kölappen nån annan funktion, som jag inte vet om, när man är den enda kunden och ingen annan är före eller sitter och väntar?
Hon kanske samlar på kölappar som andra samlar på konsertbiljetter och frimärken.
Jag får hjälp av kvinnan som hälsade oss välkomna. Hon visar mig hyllan med allergimediciner, och säger. – Vi har dom här fem sorterna, det är inte så stor skillnad på dom.
Jag tittar på förpackningarna men känner inte igen nån av dom, annat än från tv reklam såklart. Jag kommer inte ihåg vilken sort jag köpte sist.
Kvinnan säger inte så mycket mer, hon väntar på att jag ska bestämma mig.
Det här är väl det nya privata apoteket i ett nötskal. Tidigare så fick man tips om vilka mediciner som innehåller samma verksamma ämne och vilken som är billigast.
Men det vore ju otänkbart att en försäljare på ett privat apotek skulle pracka på mig det billigaste, om nu inte det är den sorten som dom har störst avans på förståss.
Jag gör precis som reklammakarna vill att jag ska göra, och är på väg att ta en välkänd förpackning, men när jag tittar på prislappen och antalet tabletter, så skiljer det ganska mycket.
Det fick bli en annan okänd sort. Jag betalar och går.
Gumman som druckit Red Bull till frukost står fortfarande vid receptdisken, hon ska väl ha ut en stor förpackning kylbalsam till fotsulorna kantänka.

Superhjältekraft. – Att köpa droger på måfå.

”Säker golf” eller ”Gör inte din caddie med barn”.

Nu är Tiger tillbaka och medieuppbådet verkar större än nånsin.
Jag vet inte om han är värd alla dessa spaltmetrar och helsidor, det mesta handlar ju inte om golf, hur mycket behöver vi gotta oss i en familjs tragik?
Till och med sportreportrarna har kommentarer om hans kvinnoaffärer. Och dom manliga golfsupportrarna skockas runt en av hans erövringar som visat sig vara strippa. Vad ska man säga?
Jag gissar att han kommer att bli populärare än tidigare, en helylle kille som har lite prassel på sidan om visar ju bara att han är stark och viril eller?
Grejen är väl att han är gift med en svensk kvinna som inte tar vad skit som helst, hoppas jag. Det var ju inte bara ett vänsterprassel.
Han förlorade ju några feta reklamkontrakt på kuppen, men nya står väl alltid på tur.
Om jag vore kondomtillverkare skulle jag hugga direkt.
En förpackning i form av en öppningsbar golfboll, med tre kondomer i, och en leende Tiger på utsidan, plus några fyndiga golftermer i en pratbubbla. Succé direkt, jag lovar.

– Stay out off the bunker.
– Fore!
– Stay on the fairway.
– Yes! Hole in one.
– Keep the ball in play.
– Don´t count your scores.
– Be gentle in the ruff.
– Use your wedge.
– No out of bounds tonight.
– Watch out for the greenkeeper.
– Never pay greenfee in bed.
– Easy on the swing.
– Don´t use your driver on the green.
– Mind the flagstick.
– Not for use on the practice range.
– Time to sink a putt.
– Don´t yips.

Superhjältekraft. – Att inte simultanspela på flera banor.

Kanelbulle.

Jag har bakat kanelbullar. Bara doften gör mig glad.
Det är kanske en doft av barndomen, för hemma hos oss fanns det alltid bullar. Och det var tillåtet att slakta en hel påse som mellanmål efter skolan.
Jag är fortfarande en bulloman. Fast det tog ett tag innan första bullbaket i mitt nya hem blev verklighet, och jag har fått gliringar av min dotter för att jag har snackat om det men aldrig kommit till skott.
Men nu har det blivit två bak på kort tid, och det är en tillfredställelse, både för själen och magen.
Jag vet att många genar när dom gör degen, men vill du ha goda bullar, så ska degen knådas, knådas och knådas.
Jag snålar inte med fyllningen, bullar ska vara generösa, mycke smör, socker och kanel. Och välgräddade förståss, på gränsen till lite brända.
Min plan var att baka av en hel liter mjölk när jag liks stökade till, men tur i oturen så hade jag bara smör för en halvliters omgång. Jag säger tur, för jag hade inte planerat utrymmet i frysen. Fullproppat.
Men det betyder ju bara att jag måste äta några nu på studs.
Så nu ska jag vika ut min brassestol och sätta mig i solen med ett glas saft och några varma, med värkande muskler knådade, av kärlek formade, noggrant penslade, med känsla gräddade, underbart doftande, fantastiska kanelbullar. Mmm.

Superhjältekraft. – Att ha en bulle i ugnen.

Neg, neg, negativ.

Jag känner att min blogg har en tendens att bli negativ ibland.
Skrivet av en bitter surkart.
Jag vill inte vara sån, men jag är inte ensam. Det finns massor av arga, sura, frustrerade, bittra och ledsna blogginlägg.
Jag tror att den här formen av skrivande fyller behovet att få kräkas ut lite skit som man inte vill belasta sina vänner med.
Datorn är anonym, fastän jag vet att flera av mina vänner läser min blogg. Och intresset att läsa om det, också bottnar i behovet att inte känna sig ensam med såna här tankar.
Allt är så stort idag, globala kriser, miljöförstöring, terroristbekämpning, människohandel och en hel massa saker som jag inte känner att jag kan påverka, men ändå ska vara rädd för.
Jag orkar ju inte tänka på allt elände som jag dagligen blir matad med, så jag flyttar ner allt till min lilla värld.
Det är klart att det byggs upp en frustration, och om den frustrationen kommer ut som ett surt blogginlägg som handlar om nån småsak så kanske det släpper lite, och andra får träffa en betydligt positivare viking IRL, och det är väl bra.
Jag har lätt för att ta allt det positiva för givet, och det är väl bra att stanna upp en sekund ibland och känna efter.
Då kanske det blir en bättre balans på blogginläggen.

Superhjältekraft. – Att pysa lite med säkerhetsventilen.

Pinocchios paradox.

Ingenting är så enkelt som det först verkar. Ju mer man lär sig om nåt desto fler saker finns det att ta hänsyn till och lära sig av.
När jag var yngre var världen en svartvit plats där det var lätt att skilja på rätt och fel, lögn och sanning.
Sen växte jag upp och upptäckte att det finns lika många verkligheter som det finns människor, och alla har sitt sätt att tolka det som finns och sägs.
Ibland hamnar diskussioner i ett paradoxliknande tillstånd, där övertygelser och hörsägen strider mot allt sunt förnuft.
Ska jag orka bry mig eller ska jag bara acceptera att vi tycker och tänker olika.
Jag är ju inte den som blixtsnabbt replikerar, som jag tidigare nämnt, så det kan ta en stund innan jag reagerar.
Jag har ju inte heller alltid tillgång till den information som någon annan hänvisar till, så jag litar på folk tills motsatsen är bevisad. Det brukar väl kallas, att vara blåögd.
Sunt förnuft föresten, på det är det väl också fri tolkningsrätt.
I andras öron säger och tycker jag förståss konstiga saker.
Kan Pinocchio säga så här? Strider det han säger mot sunt förnuft? Eller är det rätt för att han tror på det?

Superhjältekraft. – Att se grått.

En njutbar helg.

Den här helgen har varit härlig. Först en lat fredag med sovmorgon och en del småstök.
Tjafsade en lång stund med Photoshop. Hyfsat nöjd med resultatet, när jag nyss gått kurs och egentligen inte kan så mycket.
Tog ner ljusgirlangen från balkongen och bar kartongen med julgrejor till förrådet. Julen varar ju till påska eller hur?
Lördag börjar med lång sovmorgon. Sen lite meckande med en kompis bil.
Tjejerna kom, den ena har påsklov och den andra var ledig.
Kvällen var förbokad att spenderas i glada vänners lag med mat på pub, som denna kväll sände slutspelshockey och sen hade live musik. Mycket trevligt.
En slak söndagsmorgon som övergick i övningskörning för att hälsa på farmor. Kväll i soffan med massor av snacks.
Sovmorgon igen, alltid lika underskattat. Vi missade frukost och lunch så det blev som det blev, efter ett snabbt beslut så gick vi på bio, Percy Jackson, lättsmält men hyfsat underhållande.
På kvällen blev det årets premiär, uppstart av grillen. Grillad filé, klyftpotatis, bea-sås, Petersallad och påskmust. Paltkoma.
Tisdag, en extra ledig dag. Boda borg, vårat team klarade alla banorna och vi fick t-shirts och blev fotade för att vi klarade en viss bana på första försöket.
Det är rent oförskämt hur bra man kan ha det ibland.

Superhjältekraft. – Att fylla på, må bra förrådet.

Påsk godis.

Jag köper sällan lösviktsgodis numera, det blir hellre en chokladkaka. Socker har ju en tendens att omvandlas till nåt mjukt som sätter sig på dom delar av kroppen där jag minst av allt vill ha det.
Godis har alltid varit en akilleshäl för mig, och jag njuter verkligen då jag köper eller blir bjuden.
Men det är så svårt att bara äta lite, nästan omöjligt, så jag försöker att inte äta alls, choklad är lättare att ransonera, särskilt den mörka.
Röda Ferrari bilar, salta fiskar, viol skum, och chokladdoppade svampar, de triggar nånting i min hjärna så jag äter tills jag har passerat gränsen till illamående.
Helt galet, äta för att må illa? Jag vet att det kommer att hända, ändå fortsätter jag, hur blev det så?
Det har ju skrivits flera forskningsrapporter i ämnet, rapporter som talar om belöningssystem, peptider som stimulerar, dopamin och aptitkontroll.
Men jag blir inte mindre sötsugen av att veta hur mitt endogena opioidsystem belönar min hjärna.
Det enda som hjälper är att inte köpa nåt godis alls. Fast såhär vid påsk får man väl stå ut med lite illamående.
Jag har bara försökt att köpa dom sorter jag gillar, ändå brukar det slinka med nåt som blir kvar i botten på skålen, jag tror att min hjärna börjar att belöna sig redan i affären.
Jag gillar lakrits och hallon och viol och... det är nog lättare att räkna upp dom sorter som inte hamnar i min påse.
Och kanske är det bäst när man blandar två sorter och uppfinner nya smaker. Eftersom man stoppar allt i samma påse så uppkommer det ju spontant nya sensationer, som det här med salta chokladdoppade skumgodisar, mums.
Om jag köper salta lakritsstänger så försöker jag få med mig lite extra salt pulver som jag vill ska fastna på allt skumgodis som är chokladdoppat, supergott, det måste du pröva.

Superhjältekraft. – Att hämningslöst belöna min laterala hypotalamus.

I dag blev det pizza.

Jag är ingen kung i köket, och har som sagts lite problem att orka variera mig.
Det är inte särskilt motiverande att laga mat till en person.
Då är en enkel pizza helt perfekt, den går att variera och den är nästan omöjlig att misslyckas med.
Jag har en superenkel pizzadeg som blir helt perfekt, tunn och knaprig i kanterna. Och med en kryddig tomatsås som bas är det bara att fylla med nåt gott.
Vill jag lyxa, så skippar jag den vanliga osten och tar Västerbottensost på toppen. Gott, mmm.

Pizza deg.
2 dl. Varmt vatten.
½ påse. Torrjäst.
1 tsk. Salt.
1 pilligrut. Socker.
1 msk. Matolja.
Vetemjöl.

Vattnet ska ju vara lite varmare till torrjäst så du kan göra som jag, gena lite och spolar varmvatten direkt från kranen.
Lös upp jäst, salt, socker. I med olja och mjöl tills du får en deg som inte kladdar. Låt degen vila medans du gör i ordning pizzafyllningen.
Om du vill ha tunn botten så räcker degen till en hel, smord, ugnsplåt. 225-250 grader. Grädda i nedre delen av ugnen så den får lite färg på undersidan också.

Tomatsås.
1 frp. Passerade tomater.
1 påse. Taco kryddmix från Santa Maria.

Som vanligt vill jag att det ska vara enkelt, Och taco mixen passar väldigt bra i pizza, så jag kokar bara ihop tomaterna med kryddorna. Det går utmärkt att frysa in överbliven sås.

Superhjältekraft. – Att grädda en platt brödbit med topping.