Ihnni binni dimi.

Jag kan bli galen på min hjärna. När jag ska berätta om en plats, en person, en artist, ja vad som helst som innehåller ett namn, så stannar hjärnans sökfunktion av.
Jag måste ofta prata mig runt i en cirkel i hopp om att namnet ska dyka upp innan jag blir avslöjad, ibland så gör jag bara världens längsta konstpaus. Men det hjälper bara ibland.
Eller det här med att komma på en låttext när jag behöver det, omöjligt. Då är det skönt med artister som vet hur man gör en text som garanterat alla kan sjunga karaoke till.

Superhjältekraft. – Att dini unda ani ron.

Aj.

Det är bäst att se sig för när man nu trampar runt i skogen bland trädrötter och sten.

Superhjältekraft. – Att hålla reda på sina kroppsdelar.

Hällorna.

Jag har under många år hört att folk åker ut till Burvikshällorna, för där är så fint och mysigt.
Jag vet att jag tidigare på måfå letat efter vägen dit, men nu kollade jag kartan noggrant. Min dotter övningskörde och jag var kartläsare.
Det är i och för sig inte så svårt att hitta dit när man kan följa en karta. Sista kilometern är avstängd så det blir till att gå, en stump grusväg sen förbi några sommarstugor och sen in på naturreservatet.
För att komma till hällorna och vattnet så följer man en liten krokig stig som går genom villskogen, att ta sig hit sjövägen är nog mer logiskt. Jag trodde i min enfald att hällorna skulle vara större.
Det har målats upp en bild i min hjärna efter att alla pratat om dessa hällor. Ok det var fint, det var härligt att ligga på den varma klippan och höra vågskvalpet, men, man ska inte ha för stora förväntningar, det är bättre att ha för små.
Jag har varit på större hällor betydligt närmare stan.
Men det är ju bra att samla på sig några utflyktsmål, man vet ju inte när man blir sugen på en picknick.
Om nu bara sommaren vill visa sig från sin bästa sida.

Superhjältekraft. – Att hitta till havet.

Must.

Idag så blev det väl ändå riktig sommar.
Lunch vid dukade långbord på jobbet. Middag ute på balkongen med tjejerna och ett mågämne.
Jag serverade must i glasen. Ooohhh vad gott, varför finns det bara julmust och påskmust? Vi behöver ju en midsommarmust också.
Nu har jag bara en flaska kvar av min lagrade must. Jag tror jag spar den till min födelsedag, det blir en bra dag att avsluta årets brygd.

Superhjältekraft. – Att läskas av vår nationaldryck.

Utebliven leverans.

Jag fick föresten en orderbekräftelse idag. Tyvärr så var min beställning restad och det stod ingen beräknad leveransdag.
Tydligen var det slut i lager på grund av att södra halvklotet använt upp så mycket att det har blivit brist i världen. Hur svårt kan det vara? Det behövs ju inga askmolnsförsenade flyg för leveransen.
Jag hade ju bara beställt lite riktig sommar.

Superhjältekraft. – Att längta efter värme.

I stan bor en kille. . .

Jag har alltid gillat Kalle, han är duktig på att ta dagen som den kommer.
Men det är ju lite sorgligt om Emma bara finns i fantasin. Kalle måste nog komma ner på jorden om han vill få ligga.
Han är ju ingen riktig hunk själv, så då får han nog sätta ribban på sin egen nivå.
Det är nog bra att veta hur man vill att en tilltänkt partner ska vara, men det är inte läge att ligga i toppen av ett träd och hitta på.
För det är få drömmar som blir till verklighet, men har man tur kan verkligheten bli till en dröm.
En Emma kan dyka upp där man minst anar det, och hon kommer att överträffa fantasin.

Superhjältekraft. – Att åtminstone ha en fot på marken.

Försök inte.

En av mina garage grannar har en precis likadan Mercedes som jag hade tidigare. När jag skrotade min bil så blev det över en omgång tändstift och ett oljefilter som bara har legat och skräpat.
Nu fick jag syn på gubben när han just skulle köra in sin bil i garaget. Jag gick fram till honom och frågade om årsmodell och så, sen frågade jag om han ville ha några tändstift.
– Nej, nej jag är inte intresserad. Han såg helt förskräckt ut. Han skakade på huvudet och gjorde det helt klart att han inte ville ha nåt.
Vadå? Jag ville ju bara ge bort det som jag inte har nån användning av.
Ser jag så skräckinjagande ut eller har det gått så långt att man inte ens får vara snäll utan att folk blir misstänksamma?
Ja, skit i det, jag har väl kvar mina stift tills jag får syn på nån annan som kanske vill ha dom.

Superhjältekraft. – Att bara vilja vara snäll.

Om.

Jag tänkte skriva av mig sånt som ligger och gror i min skalle och kanske få en kommentar av nån som känner igen sig, men nu är det så många av mina vänner och bekanta som läser att det blir svårt att vara öppen. Jag vill ju inte betraktas som konstigare än jag redan är.
Men vad är rätt? Hur vet jag vad som är sant inuti? Jag kanske bara är så ensam. Men vad har jag att förlora?

Jag har inga superhjältekrafter idag.

Ta det lugnt.

Jag är inte gjord för att dricka alkohol. Jag har länge sagt att jag nog saknar den där enzymen för att bryta ner alkohol, precis som indianerna. Jag sover otroligt dåligt och blir rätt så knäckt efteråt, ofta flera dagar.
Så jag brukar ta det lugnt med drickandet. Men igår blev det nog så mycket. Det är nästan alltid nån som ska bjuda på snaps, och när jag redan tappat omdömet av ett par cider så säger jag ju inte emot.
Men det var trevligt, trots regnet. Glada vänner och grillat är aldrig fel. Tur att jag slapp åka karusell, men jag köpte en omgång lotter i ett stånd med kexchoklad. Och vann, den minsta kexchoklad som går att uppbringa.
Man får vara lycklig för det lilla.

Superhjältekraft. – Att ha en dagen efter dag.

Andra bullar.

Jag bakade wienerbröd idag. Det är ju lite tjafsigt när man ska kavla och vika och kavla och vika och in och ut ur kylskåpet, allt för att hålla degen kall. Men jag har i alla fall försökt.
Jag fyllde dom med mandelmassa och gjorde kammar, fast jag vet inte, blev dom bra? Njae, lite konstiga. Lite sega och smaklösa. Jag var väl inte tillräckligt noga med kavlingen, och så borde jag nog ha haft mer fyllning.
Fast det är väl som med allt annat, jag har ju i alla fall lärt mig nåt.

Superhjältekraft. – Att försöka lyxa till det.

Blött.

Min dotter fyller arton i dag. Så jag bad till gudarna om bra väder, men det var bara Poseidon som lyssnade.

Superhjältekraft. – Att gilla ett stilla sommar regn.

Sprängaren.

Jag jobbade några år på ett kafé med bake off. Vi bakade bröd och gjorde bakelser, bredde mackor och gräddade halvfärdiga pizzor.
Bakom kassorna och bröddiskarna var det ett kök med ugn, jäs ugn, arbetsbänkar, kylar och frysskåp. Bakom det fanns personalkök och omklädningsrum.
Som på alla ställen med mat så är det som mest att göra vid lunchtid, så också där.
En dag satte jag en kastrull med vatten på spisen i personalköket och stoppade ner ett gäng ägg. Vi gjorde fantastiska räkmackor på stora tekakor, så det gick åt ett antal kokta ägg varje dag.
Den här lunchen blev lika stressig som alla andra och jag står i kassan och servar en lång kö när jag hör en explosion. Inte tjof eller pang, inte futt eller poff, Utan ett kraftigt boom.
Jag vänder mig snabbt om och hinner se att nånting flyger genom köket bakom mig. Jag tar ett par steg mot personalköket och nån annan som står bredvid mig tittar också dit när det exploderar igen. Boom, en riktig tryckvåg slår emot mig. Det flyger nåt obestämbart genom personalköket.
Jag vet inte vad jag tänkte, men jag vet att min hjärna gick på högvarv och adrenalinet flödade.
Jag tittar försiktigt in runt dörrkarmen och ser en panna där det ligger några ägg, som för länge sedan kokat torrt. Dom studsar på värmen i en vidbränd kastrull på en glödande platta, och två av dom har redan detonerat.
Det är ägg överallt, på väggarna, på skåparna, på golvet och i taket.
Hur länge dom legat där med plattan på högsta värme vet jag inte, men jag vet att den inneboende kraften i ett kokt ägg kan dekorera ett helt rum på mindre än en sekund.
Jag fick lite extra jobb den dan med att städa bort allt, fast jag nådde inte upp i taket. Där hängde bevisen kvar så länge som jag jobbade där.

Superhjältekraft. – Att göra äggfyrverkeri.

Jag fattar inte.

Hur kan vi, som säger oss vara det smartaste djuret på den här planeten, slösa så med tillgångarna?
Den samlade militärbudgeten i världen beräknas uppgå till 12 000 000 000 000 kr. Det enda område som inte har känt av konjunkturnedgången.
Till död finns del alltid pengar, livet får kämpa med smulorna som blir över.
Visst borde vi kunna göra annat med dom pengarna?
Tolv billioner kronor, ett svårgripbart tal. Men om vi växlar in summan i femhundrakronorssedlar och sprider ut dom i ett jämntjockt lager på en fotbollsplan, så blir det 4,13 meter tjockt!
Om vi staplar femhundringarna på varandra blir högen tvåtusen fyrahundra kilometer hög, det är sju vändor upp till rymdstationen ISS! Det är helt galet mycke pengar.
Tänk om vi kunde prioritera livet istället.
Det borde införas en ”ja till livet skatt” på all krigsmateriel som tillverkas. Vi borde kanske till och med lägga ansvaret för all sjukvård på krigsmakten, efter som det är dom som står för en stor del av lidandet i världen och så saknar dom aldrig resurser.
Jordens hela befolkning skulle i ett slag få tillgång till gratis sjukvård, fina sjukhus, mediciner och läkare. Dom skulle aldrig behöva lägga ner avdelningar, förlänga köerna och prioritera.
Alla AIDS sjuka skulle få bromsmedicin och kancerforskningen skulle sätta fart.
Men det är väl bara naiva och barnsliga tankar. Krig är väl förståss mycket viktigare. Forskare som försöker bota sjukdomar får alltid kämpa för sina anslag, men pengar till militären finns det alltid.

Superhjältekraft. – Att inte förstå.

Kör inte så nära.

Yngre dottern har flyttat hem för sommaren så det blir nog inte så mycket skrivet ett tag framöver, tror jag. Vi sysselpysslar med annat dom dagar hon bor hos mig. Det är mysigt.
Och som omväxling så blir det lagat riktig mat varje dag här hemma.
Men det är mer som ska göras i sommar. Hon fyller strax arton, så det är dags för lite seriös körkortsförberedelse, det betyder övningskörning en stund mest varje dag.
Och det har gått fantasiskt bra, fast bilisterna i den här stan inte ens kan dom grundläggande trafikreglerna.
Jag är ju van att inte lita på andra, men en ovan förare kan lätt få för sig att högerregeln ska gälla. Eller att man kan byta fil om man bara ser sig för och blinkar.
Man kan ju lätt tro att den som är inne i rondellen har företräde eller att blinkersen är till för att visa andra trafikanter vad man har tänkt att göra.
Men inte i den här staden, här råder en mild form av anarki.
Långa gator har företräde mot korta gator, filbyte får man bara göra om man är ensam på vägen och rondeller är en samlingsplats för alla dom som i hemlighet ville bli matadorer.
Sen verkar blinkersen sitta fast monterad i ratten på dom bilar som levereras hit, för bilarna här blinkar bara om hjulen har börjat vridas. Och sånt kan vara förvirrande, även för en van förare som mig.
Tur det är relativt lite trafik, annars blev det nog kaos.

Superhjältekraft. – Att bromsa utan bromspedal.

Flytta från två rum till fyra kvadrat.

Har du nån gång funderat var alla dammråttor kommer ifrån? Nu vet jag.
Jag har varit och besökt den plats där alla dammråttor föds. En plats där dom skapas, växer och förökar sig, där dom växer sig stora och starka för att sedan sprida sig över världen. Jag har besökt ett elevinternat.
Detta internat består av en lång barack med fyra korridorer och sammanlagt sextio små rum, fyra kök, två tv-rum och ett gäng toaletter och duschar.
Det finns bevisligen en dammsugare i huset men jag tror inte att nån av dom inneboende har körkort på den.
Min dotter slutar nu andra året på gymnasiet, vilket betyder att hon ska flytta ut från internatet till en liten lägenhet istället. Jag har hjälpt henne att flytta ut.
Problemet är att hon inte får flytta in förrän skolan börjar om till hösten. Så alla hennes grejor ska magasineras till dess. Och jag säger ALLA hennes grejor.
Det är helt galet hur mycket man kan rymma i ett rum på tolv kvadratmeter. Och till på köpet var det två rum som skulle dela på det lilla förrådet.
Det kändes som om vi flyttade från västerländsk tjugofyra kvadrat, till japansk fyra kvadrat.
Men det gick, och det blev till och med en glugg över så en tredje polare fick stoppa in lite av sina saker.

Superhjältekraft. – Att stoppa en badboll i en tändsticksask.

Jon and Vangelis.

Albumet Private Collections är som balsam för själen. Den här skivan låg konstant på min skivtallrik under ett par jobbiga år i min ungdom.

”You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I'll say I can't tell you when
But if my spirit is lost
How will I find what is near
Don't question I'm not alone
Somehow I'll find my way home. . .”

Superhjältekraft.– Att återupptäcka.

Icke fluffigt fikabröd.

Min sockerkaka blir som det amerikanska namnet sponge kake, svampkaka.
Jag försöker följa min mors recept, för hennes sockerkaka blir fluffig och porös så den nästan vill falla sönder. Och hon har lite trix och fiffel med smeten för att den ska bli så där perfekt. Så jag försöker att göra precis som hon gör, in i minsta detalj, men min svampkaka blir som en skumgummi bit.
Ja smaken är det inget fel på, men konsistensen.
Fast jag kanske inte ska jämföra mig med en person som har bakat sockerkaka sen andra världskrigets första dagar.
Jag behöver väl bara öva och öva, det är kanske hela hemligheten.

Superhjältekraft. – Att vispa lagom.

Dubbelmoral utan moral.

”Kvinnor har bikiniångest” Så står det i aftonbladet när dom redovisar nån oklar undersökning från nåt viktväktar företag.
Texten är skriven i den meningen att det är förskräckligt att vi inte törs visa upp våra kroppar för andra på badstranden.
Ska jag gråta eller?
På samma sida står det ”Så får du stjärnornas bikinikropp. Här är övningarna som du ska göra.”
Har inte Aftonbladet tjatat och tjatat, fyllt spalter, kolumner och extrabilagor om skönhet och kroppsideal. Det finns väl inte en tjej, eller kille för den delen, som kunnat missa ”tio tips för en plattare mage”, ”så blir du av med bilringarna till midsommar”, eller ” bli av med dina celluliter på fjorton dagar”.
Och alla reportagen är toppade med en bild av nån trådsmal sjuttonåring. Hur ska vi bli mindre fixerade av det? Hur ska vi våga visa oss som den vi är när hela den samlade pressen konstant får oss att tvivla?
Killar och tjejer känner förståss samma press, men tjejtidningar är fyllda med slimmade kvinnokroppar med perfekt hy och långa välvaxade ben, medans killtidningar är fulla av bilar, teknik och bilder på tjejer som bara behöver puta med läpparna för att alla ska vara nöjda.
I killtidningar är det bara reklamen som har magrutebilder, men i tjejtidningar är det reportagen. Det är dubbelmoral så det stänker om det.
Jag kan inte fatta hur man med ena mungipan kan säga att du är bra som du är, gilla dig själv och uppskatta dina tillgångar. Och sen i andra andningen säga att du ska ha en tvättbrädemage för att duga på stranden.
Jag blir så trött.
Det enda kloka vore väl att totalförbjuda alla speglar. Om jag inte hade haft en aning om hur jag ser ut så skulle jag ju inte behöva oroa mig för det heller.

Superhjältekraft. – Att se ut som jag.

Idéentreprenör.

Om jag bara hade haft en liten entreprenörsgen.
Att omsätta en tanke till en säljbar produkt eller tjänst det är inget jag fått med mig hemifrån, och inget man fick lära sig i skolan, i alla fall inte på min tid.
Jag tror att man mer eller mindre ska ha det i sig, men att man säkert med varierande framgång kan lära sig också. Det underlättar ju om man har nån företagare i familjen. En mentor.
En av mina bästa kompisar från lågstadiet är egen företagare. Han var också den som alltid idkade byteshandel med oss andra, allt från leksaksbilar och bytesbilder till cyklar bytte ägare när vi var små. Jag gjorde bara dåliga byten som jag genast ångrade.
Nej handel är inte min styrka, men att lösa problem. Idéer är det gott om, fast som alltid är det väl bara en av hundra som tål att granskas. Men så ska det väl vara med idéer, dom ska flöda fritt för de bästa föds ofta ur nåt helkorkat.
Problemet är ju bara att få betalt för dom. Det är kanske läge att starta nåt vid sidan av.
Jag skrev till en underhållnings chef på SVT och presenterade en programidé som jag går och bär på. Men han svarade bara mycket korrekt att min idé var förmycket idé och att dom inte utvecklar några programidéer själva. Jag måste utveckla den lite och sikta in mig på nåt produktionsbolag istället.
Sen var det ju det där med pannkakorna och tygkassarna och stegen och lådbilarna och annonserna och oordningen i klassrummen och, och, och.
Det skulle vara roligt att omsätta nån idé till verklighet. Jag måste nog skaffa en F-skatt sedel och läsa på lite.
Men så är jag ju lite lat också. Jag kanske ska börja med att lösa det problemet.

Superhjältekraft. – Att lägga idétorkan i blöt.

270 grader.

Jag rotade i en låda och hittade min rätvinkliga triangel. Alltså en triangel som har tre lika långa sidor och där alla vinklar är nittio grader. Prova att rita en sån. Den är lite kul.

Superhjältekraft. – Att klura lite.

Tupperware.

Visst blir man less på dessa jäkla Tupperwarebukar som aldrig är rena. Dom står oanvända i skåpet och när jag tar fram en så är den alldeles kletig. En fet yta täcker en del burkar och en del av locken, och den är nästintill omöjlig att diska bort.
– Dom suger åt sig fett, var det nån som sa. Skitsnack, då borde alla plastburkar i mitt skåp få samma beläggning. Nej, jag utgår ifrån att det är mjukgöraren i plasten som fäller ut.
Det pratas ju om mjukgörare i tuggleksaker och babynappar och att det är så farligt för barnen. Då borde väl det här problemet vara intressant också, burkarna är ju till för att förvara mat i. Och att förvara mat i en sån burk kan ju inte vara hälsosamt.
Jag har skrivit till Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen och konsumenttidningen Råd och Rön och ställt samma frågor.
Vad består den smetiga ytan av? Är det farligt? Borde jag kasta bort burkarna?
Jag har bara fått svar av Råd och Rön, Dom kanske tar upp frågan i ett senare nummer av tidningen. Men jag vill ju veta nu.
Hoppas kemikalieinspektionen nappar och undersöker saken, då blir det räfs och rättarting.
Det finns ju miljoner och åter miljoner burkar i våra köksskåpar, och kemikalier i maten blir ju ingen glad av.

Superhjältekraft. – Att inte få Tupperwaresjukan.

Inte mitt fel.

Min dator brände upp mina varma mackor. Skit dator.
Jag tog fram mina sista skinkskivor, en tomat och den där sista kroken på osten som alltid blir liggandes men som jag sällan äter upp. Det blev tre smarriga (läs lättlagade) varma mackor. Tryckte in dom i ugnen och satte mig vid datorn en stund.
Skit dator. Mina mackor brann upp.
Visst är det härligt att få skylla på nån eller nånting, för det kan ju aldrig vara mitt fel helt och hållet.
Min dator kan också göra andra saker. Den kan torrkoka ägg, koka sönder potatis, få mig att missa det enda tv-program jag ville se denna vecka.
En stund vid datorn, hur tänkte jag då? Det blir aldrig en stund. Jag är nog en liten datorslav.
Måste bli avprogrammerad, måste stänga av. Ok, om en stund, jag ska bara. . .

Superhjältekraft. – Att mata tidstjuven.