Filmrutor som fastnar.

Jag brukar inte analysera sönder alla filmer jag ser. Film är för mig mest underhållning. Så klart att jag blivit mer kräsen med åren, på gott och ont. Men jag har också hittat en annan sida som jag uppskattar och det är dagens tekniska filmeffekter.
Jag älskar att jag lever i en tid då allas galna filmdrömmar går att förverkliga, och att filmeffekterna är så pass verkliga att jag inte behöver fantisera för att tro på det jag ser, rent bildmässigt alltså. Ofta räcker det med en läcker datorgenererad scen eller en snygg bullet time sekvens för att jag ska bli nöjd.
Jag funderar vilken specialeffektsfilm som först drog till sig mitt gillande. Förutom Bond filmerna som nästan alltid innehöll nåt innovativt stunt så var nog Hajen den film som på allvar förde samman fantasi och verklighet för mig.
På den tiden var alla effekter hantverk av olika slag och det behövdes ibland tonvis med fantasi för att leva sig in i handlingen. Men det blev bättre med tiden och jag minns att Närkontakt Av Tredje Graden fullständigt sprängde min hjärna.
Sen kom Star Wars i samma veva och senare Blade Runner, filmer som förändrade mitt sätt att se på film. Jag upptäckte att även om en film var usel som helhet så kunde en liten sekvens, ett kort kameraögonblick, fånga mitt intresse.
Det finns säkert filmer att nämna men det var nog T2 som på allvar kastade mig in i framtiden. Helt plötsligt var trovärdigheten i vissa detaljer hundra procent. Och försök säga att dinosaurierna som jagar två barn i ett restaurangkök inte finns, den scenen är fortfarande galet bra.
Sen fylls listan på och idag innehåller banne mig alla filmer datorgenererade miljöer och karaktärer. Njut av dom, för när jag var liten så åkte Blixt Gordons rymdskepp på en väl synlig tråd och eldsflamman brann uppåt längs sidorna på farkosten, då tänkte man inte ens på att vända kameran upp och ner.
Jag ska leta i mitt minne så får vi se om vi kommer ihåg samma milstolpar i filmteknikhistorien.
Jag hoppas att alla har haft vett att se AVATAR på bio, man behöver inte ens gilla science fiction, ja man behöver inte ens gilla film för att uppskatta den, den är så vacker. Själva historien är ju gammal och berättartekniken klassisk, men specialeffekterna är enastående.

Superhjältekraft. – Att titta med fantasin.

Det sitter en istapp på min sekundvisare.

Vi är ett väderberoende folk, vädret har styrt vårt liv sen den förta idioten klev iland på den skandinaviska halvön och pekade ut sin resväg norrut.
Huru dessa hillevioner var funtade får vi aldrig veta, men hade jag en tidsmaskin så skulle jag resa tillbaka till den stund då den förste människan sa – Låt oss gå norrut, och denne människa skulle få ett kraftfullt rapp över fontanellen med en spade, eller ännu hellre en snöskyffel.
Jag vet inte om vi heller kan kalla oss för kloka, då vi valt att stanna kvar i Höders land.
Även om vädrets makter styrde livet i bondesamhället mer än det styr oss, vi som nu sitter i fjärrvärmeuppvärmda, treglasfönsterutrustade, halogenspottsupplysta grottor och käkar micromat, så blir vi förfärligt upprörda när vädret ruckar våra klockor.
Visst bor vi i ett land där vi har vinter ibland? Oftast en gång per år, eller har jag missat nåt? Alla vintrar är olika, mycke snö, lite snö, kallt, milt, ishalka, barmark, och så har det varit sen förra istiden. Så jag kan inte tro att det kommer som nån överraskning att vi ska ploga och sanda.
Men ingen vill ju betala ett öre extra för att leva i denna bekväma värld. Jag blir så otroligt trött på dessa rubriker i tidningarna. Snöröjningen kostar si och kostar så och det är så dyrt att sanda så budgeten aldrig går ihop, vad är alternativet? Kommunen kanske bara ska köra upp skidspår mellan bostadsområdena.
Det kan vara så att dom som bestämmer över såna här trivialiteter åker på solsemester hela vintern och inte alls blir påverkade.
Sen ska ju folk vara realistiska, om det kommer en halvmeter snö så kan vi inte vänta oss att allt ska vara röjt på en dag och att allt ska fungera helt utan störningar.
Vi har ju valt att bosätta oss i en del av världen som är kall med allt vad det innebär, inte minst stora ekonomiska eftergifter för allt som ska värmas upp och hållas isfritt.
Och vi har ju byggt ett samhälle som är så tajt och effektivt att lite grus i maskineriet, som ett oväder, skapar stora störningar. Och vi som lever hela vårt liv med en sekundvisare uppkörd i röven, hatar störningar.
Det känns som vi ilandsmänniskor förväntar sig att naturen ska anpassa sig efter oss, som om naturen är nåt som ska besegras, trots att det globala vädret står så i fokus just nu att vi borde vara medvetna.
Vi är vana att spränga berg som står i vägen, men vi kommer alltid att vara en lus på ett elefant arsle, och när elefanten släpper sig , finns det bara en lösning, att kavla upp ärmarna och börja skotta.

Superhjältekraft. – Att se på väderleksrapporten och stiga upp lite tidigare.

Inomjordingar.

Om du tittar till höger ser du den allra enklaste form av besöksräknare, jag hoppas den fungerar, fixade den idag. Kan vara roligt att se om nån tittar in här.
Jag skriver inte för att jag har något viktigt att berätta för världen, utan för mitt eget nöjes skull. Men det är väl kul om nån annan tycker nånting är läsvärt.
Jag har tittat på rätt många bloggar på sistone, men jag följer bara ett par stycken, dom som jag tycker är roliga, tänkvärda och som jag kan relatera till.
Jag har inte hittat nån bra bloggsökare utan kollar bloggar med slumpen som guide, det är mycket roligare, och det gör att jag ramlar över både det ena och andra.
Det finns flera hundratusen bloggar bara i Sverige, och utanför gränsen otroligt många fler. Det mesta är för mig helt ointressant.
Det verkar finnas hur många unga spacklade tjejer som helst, som mer än gärna visar upp sig själva och alla accessoarer som dom kallar mode, vem bryr sig alltså, typ, inte jag.
Många skriver rena dagböcker som utan reflektion beskriver exakt vad folk gör på dagarna, få människor har så roliga liv att det blir underhållning.
Sen har vi alla små bäbisars första kontakt med denna världen, bilder på första leendet, första spyan, första pottbesöket, bara intressant för mormor och farmor.
Men jag har hittat några kategorier som kan vara värda att nämna.
Alvarligt sjuka människor, kan låta dystert men det finns en kämpaglöd som faktiskt kan inspirera, fast jag ibland blir ledsen av den situation som dom beskriver.
Skapande människor av alla de slag som visar upp sina alster. Tavlor, figurer, bilder, färg och form i alla skepnader. Det är helt galet så många duktiga konstnärer det finns där ute. Dom ger mig kraft.
Galningar, konspiratoriker och folk som hatar världen, dom är roliga. Jag kan se dom framför mig, sittande i sina lägenheter med hönsnät på väggarna och foliehjälmar på huvudet, allt för att inte bli avlyssnade av CIA och utomjordingar.
Men mest så läser jag om människor i min egen situation, singelföräldrar i medelåldern som försöker hitta roligheter i vardagen och som fundera över sig själv, sin situation och sin omvärld.
Och då säkert åttiofem procent av alla bloggare är tjejer så finns det kanske nån intressant, rolig och mysig person där ute att ta kontakt med, för man får ju veta bra mycket mer om människor som skriver blogg.

Superhjältekraft. – Att hålla takten med pekfingervalsen.

Allting är för evigt.

Jag kommer aldrig, hur än mycket jag försöker, att kunna läsa tankar, och jag hör många av mina manliga arbetskamrater har samma problem, men ändå blir vi utsatta hela tiden.
Ja ok, jag har just nu ingen som utför ESP kommunikation med mig här hemma, men jag vet hur det är. Jag har under halva mitt liv levt med ett proffs.
Det känns kanske som ett uttjatat ämne men det verkar inte finnas nån lösning på språkförbistringen. Jag säger inte att alla killar alltid är tydliga men överlag så är det fler tjejer som talar i gåtor, det är en generalisering som är sann.
Ett kompispar till mig var ute och reste med bil då hon säger, – Titta här har dom öppnat sommarcafé. Tror ni att han stannade? Tror ni att han förstod att hon var fikasugen? Nej, för i hans öron lät det bara som en observation, men hon blev arg.
Om en tjej i ett förhållande säger, – Vi måste skaffa en större tvättkorg, vad betyder det? I en killes huvud skrivs en inköpsorder, köpa större tvättkorg, men det var såklart inte det som hon menade.
Försök att översätta dessa krypterade meningar.
– Näe, jag är inte sugen på spagetti.
– Oj så härligt när vårsolen lyser in genom fönstren.
– Jag gillar Martin Stenmark.
– Det är alltid slut galgar.
– Kan vi inte bara ta det lugnt i helgen?
– Det känns som om alla grannar har rest bort.
– Har du sett så stora maskrosor det växer vid söderväggen?
– Tapeten har blivit blekt här bakom soffan.
– Varför har vi så liten skohylla?
– Du behöver inte köpa nån present till mig.
Jag kan räkna upp hundra varianter på det här kommunikationsproblemet. Och det verkar aldrig gå över.
Visst ska vi killar försöka vara mer observanta och lyhörda men det betyder också att ni tjejer måste vara mer konkreta och tydliga.
I filmen Sliding Doors finns en scen med följande geniala utlägg som faktiskt summerar kvinnors eviga försök till telepati mot oss killar.
– Jag är en kvinna, vi säger inte vad vi vill. Men vi har rätten att bli sura om vi inte får det.

Superhjältekraft. – Att få en babelfisk i örat.

Déjà vy.

Andra kursdagen var igår, samma toalett, samma mörker.
Den här gången mötte jag mörkerterroristen, han kom ut från toan och ställde sig att tvätta händerna när jag låste in mig. Han måste ha stått och väntat på skvalet, för i samma ögonblick blev det mörkt.
Kanske är det hotellet som anställt folk att spara ström, så dom går runt på måfå och släcker lite här och där. Den här energifascisten visste då helt klart att jag var därinne.

Superhjältekraft. – Att veta att man har en mobil som lyser.

Take a leak.

Jag har varit på utbildning i Luleå. Utöver det som utbildningen handlade om så fick jag en ofrivillig inblick i ett av dom svåraste handikapp man kan ha.
En stund efter maten blir jag pissnödig och uppsöker en toalett. Toaletten består av ett yttre rum med två handfat med en stor spegel, en liten skiljevägg och två dörrar som leder till varsin liten toalett där det också finns ett handfat.
Toaletten ser ut som vilken toalett som helst och jag memorerar inga detaljer. Den ena av dom båda toaletterna är upptagen så jag går in på den andra, stänger dörren och låser om mig. Jag fäller upp ringen, för som den machoman jag är, står jag upp.
I samma stund som jag släpper på dränaget så hör jag att min toagranne låser upp sin dörr och går ut. Du kanske har listat ut vart den här historien är på väg. Det blir mörkt, alltså kolbekene kolsvart. Jag ropar hallå, men han hör mig inte, och den yttre dörren stängs med ett klonk.
Jag har bara uträttat mitt ärende till hälften och blir tvungen att sikta med hjälp av hörseln, i mitten, inte i mitten, i mitten , inte i mitten. Det är fasligt vad dålig balans jag har när jag står bredbent, svagt knäböjd och med huvudet framåtböjt som om jag fortfarande såg vad jag höll på med.
Jag står där och skrattar för mig själv och jag försöker leta i mitt minne hur det ser ut runtomkring mig. Få se nu toa papper där, peta igen locket, spola, handfatet och tvålautomaten går bra, hmm jag vet att det finns pappershanddukar nån stans, inte där men här, ok inte lösa handdukar utan nån automat av nåt slag, jag känner att det sticker ut en papperskant, finns det nåt vred eller?, jepp ett taggigt hjul vid sidan, nu fick jag en hel pappersbit.
När jag torkat händerna undrar jag vart papperskorgen är, jag vill inte känna efter utan struntar i det just nu. Jag vet såklart vart dörren är här inne men ute i det yttre rummet är det lika mörkt och jag går åt det håll som jag tror är rätt.
När jag trevar där i mörkret med händerna utsträckta framför mig så tänker jag, om nån filmar mig nu med IR kamera så ser jag säkert ut som en förvirrad deltagare i fångarna på fortet, vansinnig blick med gröna uppspärrade ögon.
Dörren var inte exakt där jag trodde, däremot så prickade jag lysknappen. Perfekt.
Detta pyttelilla besök i den blindes värld gör mig så imponerad av dom som lever sitt liv och löser sin vardag som icke seende.

Superhjältekraft. – Att i efterhand komma på att jag hade kunnat lysa med min mobil.

Vill du se en stjärna?

Det självklara beviset på att universum expanderar är den mörka natthimlen. Men det är så sällan att jag tittar uppåt för det lönar sig ju inte särskilt mycket när man bor i eller kring en stad, ja samhällen och byar också för den delen. Det är så mycket skräpljus som förpestar stjärnhimlen.
Jag har väl försökt lära mig namnet på några stjärnbilder fast jag inte kan se hela, normalt kan jag bara se dom starkast lysande stjärnorna, det är tråkigt.
Det är inte så länge sedan jag och en kompis åkte en bit utanför för att fota norrsken. Vi stod i bilens strålkastarsken, en klar, iskall vinternatt, och riggade stativ och objektiv. Så släckte vi ljuset och mina ögon ställde om sig till mörkerseende och vi fortsatte att fippla med kameran.
När jag sedan vände blicken uppåt höll jag på att trilla omkull, så många stjärnor hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Vintergatan överrumplade mig totalt genom att visa sig i all sin prakt. Det var helt makalöst.
Vi som bor i norrland har ju inte så långt till obebodda trakter så passa på nån klar natt att åka några mil ut i obygden, ställ dig i mörkret och låt ögonen vänja sig. Men vänta till efter midnatt då många byar släcker sina gatljus.
Det är ett fantastiskt skådespel som om inte annat sätter vardagen i perspektiv. Med blotta ögat kan du se dom närmaste planeterna och ungefär tvåtusen femhundra stjärnor, med en kikare många fler.
Alla stjärnor du ser tillhör våran galax men du kan faktiskt också se våran närmaste galaxgranne, Andromeda, som en suddig fläck. Läckert.

Superhjältekraft. – Att sola sig i stjärnglans.

Fegis, du törs inte.

Ibland händer det att en idé som verkade så bra från början i efterhand inte visade sig vara så smart. Men utan att prova vet man ju inte säkert om det går. Fast många saker går att räkna ut på förhand, så vill man ju veta.
Går man omkring och tror att allt är dömt att misslyckas så blir det säkert så. Jag har tyvärr blivit försiktigare med åren och det tycker jag är lite synd. Det var lite roligare när man var odödlig och inte använde risker som en del av kalkylen.
Det är ett under att jag aldrig brutit ett enda ben i min kropp, och det känns inte som att jag vill riskera att göra det heller. Numera sitter jag tryggt hemma och ser på youtube hur andra klantar till det med sånt som jag själv har provat på. Det är ju roligare när andra gör sig illa.
Fast nog undrar jag hur långt jag kan hoppa med min nya cykel.

Superhjältekraft. – Att bära zebrakostym i lejongropen.

Hus av tyg.

Jag har precis fått SCR katalogen i min brevlåda och genast så kommer känslan tillbaka. Om jag blundar kan jag inbilla mig dofter, ljud och roligheten av att tälta.
Allteftersom jag blir äldre så blir jag bekvämare och jag vet inte om jag idag skulle åka land och rike runt med bara tält utan backup med campingstuga eller hotell om det regnar. Men att tälta är ju super kul.
Jag har tältat massor av gånger, till och med inomhus när tjejerna var små, hela köret med tält, luftmadrass, sovsäck, ficklampa, och campingmat. Mysigt.
Utomhus är regn en kampares värsta fiende, så det gäller att ha en trimmad organisation om man ska resa tält i trökväder, alla ska veta vad som ska göras.
Många gånger kommer man in på campingen sent på kvällen och en del av camparna har redan lagt sig så man vill inte störa i onödan och i södra Sverige får man inte mycke hjälp av solen. Då blir hela projektet förvandlat till en militär nattövning som under tystnad och med stor precision upprättar en förläggning och stabsplats med tillhörande marketenteri.
Det ska inte ta mer än tjugo minuter att resa tält, blåsa madrasser, bädda och stöka fram lite kvällsfika, så utan att veta om det har jag hållit på med Lean Produktion i många år.
Men välj din tältplats med en liten tanke, ibland lutar det överallt och den slätaste ytan kan vara i en grobba, men det är ingen bra plats om det börjar regna. Vid vattnet är det mysigt men också alltid kallt. Vatten kan också betyda gäss och änder, och tältduken är ju inte ett under av ljudisolering klockan halv fyra på morgonen.
Jag vill helst ha morgonskugga för tältet blir snabbt en bastu när solen går upp och det behövs förvånande lite lutning för att det ska kännas knas och då måste man vända så man får fötterna deråt. Det finns en massa andra saker som man lär sig efter ett par tältningar.
Sen har vi det här med luftmadrass, som är en slags vetenskap jag aldrig riktigt fått grepp om. Den blir alltid för mjuk eller för hård och ger jag den inbyggda kudden ett blås för mycket så får jag nackspärr. Och varför är det alltid pyspunka på minst en madrass, och varför är det alltid min? Jag har också provat campa med sånna tjocka madrasser typ gästsängar och dom är helt lyxigt perfekta att ligga på men ett helvete att blåsa upp, så dom är ett bra alternativ för den som har ett par starka barnarbetare som pumpar.
Jag sover som en stock i tält men det kan ta ett tag att somna, jag ligger ofta och lyssnar på alla ljud, och sovsäck är inte den bekvämaste pyjamas jag har, när jag har vänt mig några gånger så ligger jag plötsligt på den kalla dragkedjan, och mitt i natten fryser jag alltid så då fumlar jag runt med en förvriden tvångströja och letar efter min mössa. På morgonen är det likadant fast tvärt om, varmt och svettigt.
Fattar ni nu varför det är så kul? Allt det här hör till, och att vakna till fågelkvitter och höra löven prassla medans några förtvivlade myggor försöker ta sig in genom myggnätet är underbart, då känner jag mig så ledig som det bara går.

Superhjältekraft. – Att glädjas av små, små äventyr.

Chick flicks.

Då mina kompisar pratar om film så dyker det upp filmer som Matrix, Apokalyps now, Die Hard, Pulp fiction och andra action och krigsfilmer. Missförstå mig rätt, jag uppskattar alltid en schysst actionrulle och jag formligen älskar sciencefiction, men blir jag tvingad att välja en favoritfilm så kan det hända att blir det en romantisk komedi.
Jag har alltid varit blödig för såna filmer. Alltså, vad är det för fel på mig? Du kanske tror att jag är romantisk? Det tror inte jag. Jag är inte känd för några uppvaktande blommor eller tjusiga restaurangbesök. Om nu det är romantik?
Så varför gillar jag när filmvärldens hunkar uppvaktar några av Hollywoods snyggaste?
Kan det vara så enkelt att jag vill ligga med Drew och Zooey? Det är väl klart jag vill. Varför fäller jag en tår när Gwyneth, Meg, och Kate spyr ut sentimentala och banala floskler? Vill jag ligga med dom också? Klart jag vill. Kan det vara så att jag använder kuken som filmrecensent?
Låter jag dom trigga min nedärvda instinkt, att föra mina gener vidare, eller? Jag borde kanske fråga en etolog.
Jag tror inte det skulle vara så spännande att möta dom här tjejerna i verkligheten. Det är ju rollfigurerna jag blir charmad av.
Det sitter alltså en liten skit till manusförfattare nånstans och jävlas med mina känslor. Säkert nån ovårdad, kedjerökande, coca-coladrickande tjockis som borde behöva en tuff omgång i Biggest loser.
Fan så irriterande att jag är så lätt att manipulera. Undrar om författarna har ens ett uns av sina skapelser i sig. Eller drömmer de bara som vi andra.
Det är klart att det ofta är lätt att tycka om karaktärerna. Förutom att dom är snygga så är dom fria, spontana och är lagom galna med mer fritid än dom kan göra av med.
Fast dom säger att vi som gillar romantiska komedier har orealistiska förväntningar på förhållanden. Jag vet inte, är jag är så långt upp i det blå när jag varken tror på ödet, eller det där med att hitta sin själsfrände.
Men jag tror definitivt på förälskelse och kärlek, fast naturen ordnat så att det ofta är de farliga och lite skumma killarna som hamnar högst på liggalistan. Jag kan säga att det är svårt att vara en aning mystisk och farlig när man gråter åt The Holiday.

Superhjältekraft – Att leva i verkligheten.

Bevare oss från vanligt folk.

Är vi alla en del av samhället eller inte? I min lilla stad finns det gator och områden som är finare än andra men kanske inte lika tydligt som i dom stora städerna.
Vi har ju alltid haft en tydlig segregation i Sverige, det är inte något nytt. Rik bor med rik, fattig med fattig. Inget konstigt. Men nu dyker det upp en ny företeelse i Sverige, gated community.
Där bor folk som anser sig stå några trappsteg ovanför alla andra, och som har avskärmat sig från samhället utanför.
Jag vet väl att det finns bostadsområden där den sociala utslagningen har utlöst en frustration som ibland blir våldsam, och jag ska inte säga att jag heller vill bo där, men det är otroligt ledsamt att dom som har både makten och pengarna, och som faktiskt har möjlighet att förändra, vänder ryggen emot och stänger in sig i sin egen låtsas värld.
Jag brukar skoja om, att vinner jag en massa miljoner så ska jag köpa en lyxvilla på Lidingö, och öppna härbärge för hemlösa så att gräddsåsfolket får sig en dos av verkligheten, och jag kan säga att byggs det en gated community här, så ska jag bygga en hundbajskanon och krypa runt inhägnaden för att terrorisera utomjordingarna varje natt.

Superhjältekraft. – Att vara en del av.

Lögnen om att äga hus.

Efter att ha bott i eget hus i femton år är jag nu hyresgäst. Sjuttiosju kvadrat och garage för femtusenfemhundra i månaden. Många tycker det är dyrt men jag som är van vid kostnaden av ett hus tycker det är acceptabelt. Jag behöver ju bara ansvara för glödlampor, allt annat sköts av någon annan.
Visst önskar jag att kunna bo billigare men enda säkra sättet att minska kostnaderna är att flytta till mindre eller träffa nån som vill dela mitt tak. Mindre boende skulle betyda en massa omak när mina ungdomar och deras pojkvänner ska bo hos mig.
Och just nu är priserna på bostadsrätter så höga här att det knappt lönar sig att äga. Hus ska vi inte ens tala om.
Senast i helgen hamnade jag i en diskussion med en husägare om vad det kostar att bo i hus. Som så många räknade han bara räntor, el, sopor och sånt. Det är ju ett enkelt sätt att ljuga för sig själv. Eller min favorit. – Man betalar ju till sig själv. Det funkar om huspriserna alltid går upp eller om du amorterar för att bli skuldfri, men hur många gör det?
Om man ser tillbaka så har väl hus över tid varit en relativt bra investering men du vet aldrig vilka omständigheter som kan tvinga dig att sälja och har du otur så är det kanske under en period med svikande bostadspriser särskilt i en småstad eller ute på vischan.
Jag tror lögnen om att äga hus kommer från våra föräldrar som byggde, köpte, renoverade eller byggde om sina bostäder under en tid med galet hög inflation och fantastiska ränteavdrag. Allt man lånade då blev till småpengar på ett par år och många i den åldersgruppen säljer nu sina hus för miljonbelopp utan att vara skyldig ett öre.
Det är ju en sak att renovera första gången och göra huset till sitt eget men en helt annan sak att löpande underhålla det. Nånting som mäklare aldrig pratar om. Allting har ju en begränsad livslängd och även om du slår ut kostnaden på ett antal år och tycker det är småsummor, så många bäckar små.
Räkna underhållskostnad (inköp och arbete) delat i livslängden på dessa exempel. Värmeanläggning/element och rör som hör till, ventilation och skorsten, vitvaror och köksinredning, badrum väggar golv och inredning, vatten och avlopp med installation, el ledningar, yttertak, hängrännor och stuprör, fasad, altan och uterum, dörrar, fönster och markiser, dränering, trädgård, staket och grusgång. Plus allt annat som hör hus till, gräsklippare mm. Förstår du vart jag vill komma?
Jodå jag vet att det är mångas stora intresse och hobby att bo i hus, så var det även för mig, och kan du göra mycket jobb själv så finns det stora summor att spara. Sen kan ju huspysslandet vara det roligaste du vet och nöjen måste ju få kosta.
Men om du räknar ärligt, vad kostar det att bo i ditt hus? Mmm, du kanske inte ska säga att jag bor så dyrt eller hur? Det finns ju flera sätt att lösa det förståss, du kan ju bara bo och överlåta all renovering till den som köper ditt hus om en tjugo, tretti år. Men då tror jag inte priset blir vad du drömmer om.
Du hör att jag är ganska negativ till det här med eget hus. Jag kan säga att dom tio första åren var fantastiskt roliga, väl värt all tid och kraft, och alla pengar som jag spenderade men sen skulle vi ha flyttat, jag tyckte att det blev mer jobb än glädje. Det är ett varningstecken som du ska se upp med, lyssna på Arga snickar´n.
När jag flyttade från huset sa jag till mig själv - aldrig mer, men man ska aldrig säga aldrig. Det är kul att bygga och fixa och man får ju rå om sig själv på ett helt annat sätt, fast om det blir en nästa gång så ska jag gå med öppna ögon i alla fall.

Superhjältekraft – Att våga se vad saker och ting verkligen kostar.