Rökt fläsk.

Sitter här efter kvällens korvgrillning, stinker av rök. Det är som om röken bara kan blåsa åt ett håll, mitt håll.
Fast det var förhållandevis varmt i kväll så blir det kallt när man står stilla, och då vill man ju stå nära elden, så rök hör väl valborgs till.
Men det är läckert att våren på allvar kommit hit, och ljuset också för den delen. Vi packade ihop då klockan var halv tio, och då var det fortfarande fullt dagsljus.
Jag vet inte varför jag alltid fascineras av detta, det är ju samma sak år efter år. Men efter den här skit vintern så är det extra efterlängtat.
Snart så är det ljust dygnet runt och då ska jag aldrig gå och lägga mig.

Superhjältekraft. – Att grilla en korv så den är lika varm på alla sidor.

Stackars stackare.

Man kan få för sig att Fredrik Reinfeldt bor i miljonprogrammens slitna lägenheter, så illa beskrivs det Sagerska huset. Det måste renoveras för femton miljoner.
Men jag skulle gissa att alla som bor i dom förfallna förorterna skulle byta vilken dag som helst.
Sen har jag väldigt svårt att förstå varför staten ska hyra en lägenhet som kostar 60 000kr i månaden under renoveringstiden, Reinfeldt kallar det för ”en vanlig lägenhet”, men den killen har ju helt tappat begreppen.
Nog farao finns det andra statliga bostäder så det räcker i Stockholm, vi behöver ju inte behandla honom som en arabisk oljeprins, han säger sig ju vara en vanlig människa.
Fast han är ju Sveriges stadsminister, så ge honom den bostad han förtjänar, han kan väl bo i slottet, där finns det guldförgyllda rum så det räcker och det mesta står ändå oanvänt.
Vad är problemet, han kan ju göra RUT avdrag för tjänstefolket och lokalerna ska ju liks värmas upp.
Spara in på dom där sextiotusen i månaden och ge några bostadslösa ett eget rum istället.
Samma summa skulle räcka till ettusen kvadratmeter i en mindre flådig förort, och det blir många rum till dom hemlösa det.

Superhjältekraft. – Att ge tak till fem eller hundrafem.

Ole dole doff, du är ute.

Ser på den eminenta serien The Big C, och blir påmind om ett annat socialförsäkringssystem.
Vi är så bortskämda i Sverige att vi inte vet bättre än att vi är beredda att förlora det som vi är bortskämda med.
Fattar du?
Att ha en vård som är till för alla, till för den som behöver den, inte bara den som har betalat den dyraste försäkringen.
Jag säger inte att vår vård fungerar oklanderligt, det finns mycket som behöver rättas till, och vi kanske skulle behöva använda resurserna bättre.
Men i den andra världen, där alla har sin egen privata sjukförsäkring, där finns inte utrymme för några marginalmänniskor.
I en värld där den som använder sin försäkring blir oattraktiv för försäkringsbolagen och kanske inte får förnya den, där alla har olika villkor i sin försäkring och därför får olika vård, där den arbetslöse inte har råd att betala sina premier, där allvarliga sjukdomar blir till aktiekurser och investeringsobjekt.
Där min försäkring täcker en skiktröntgen men din bara betalar för ett ultraljud, där någon blir hemskickad för att dö när andra med tilläggsförsäkring får nya organ.
Vår rivningsrobot, Alliansen, har slagit in på privatiseringskursen, och försäkringsbolagen står i startgroparna och stampar, ivriga att tjäna massor med pengar.
Blir vården bättre? Blir vården effektivare? Kommer köerna att kortas?
Jo alldelens säker för den som har råd att betala, och redan idag finns det flera varianter att köpa sig förbi köerna.
Men vi vanliga dödliga? Vilka finstilta kontrakt kommer vi att ha råd att köpa?
Mitt genetiska arv kommer att ge mig skyhöga självrisker och massor med undantag.
Jag får nog hålla till godo med en enkel biljett till ättestupan.

Superhjältekraft. – Att erbjuda hjälp till den som behöver den, det är ingen uppoffring.

Glad påsk.

Superhjältekraft. - Att välja ägg från uppfödare som bryr sig.

Tack för dom röda understrykningarna.

Det är oerhört irriterande när jag slänger iväg ett slarvfel, en ynklig felstavning som tar blicken från det jag har skrivit.
Jag brukar försöka läsa igenom allt som jag skriver, bara för att undvika de förtretliga stavfel som min penna spottar ur sig. Men ibland har jag för bråttom.
Nån stjärna på rättstavning har jag aldrig varit, men jag ser om det ser konstigt ut.
Så därför är det dubbelt irriterande när jag kommenterar någon annans blogg eller skickar iväg ett SMS utan att dubbelkolla, och sen, i samma ögonblick som jag trycker på sänd knappen, instinktivt känner att nåt blev fel.
Nu sist fick ordet ”förtjänar” en ny stavningsvariant, ”förkänar”.
En kommentar till en insändare eller en artikel i nättidningen kan ju bli läst i flera dagar, blogginlägg blir oftast gamla snabbare. Så skammens längd varierar.
Ett SMSfel kan ju alltid urskuldas med T9, och tur är väl det, för där finns inga röda understrykningar.

Superhjältekraft. – Att stkjärpa till sig, och stava rät.

Sucker Punch.

Gick på bio i övertygelsen om att få se ett dundrande fantasy äventyr, men ack vad jag bedrog mig.
Detta var mycket mer och mycket annorlunda.
Jag vet fortfarande inte om filmen var bra eller.
Jag hade kollat en trailer och några recensioner före, men dom verkar inte tolka filmen som jag gör.
Zack Snyder har verkligen gjort en visuellt mycket läcker film, allt som händer är väldigt snyggt inramat. Så klart också tjejerna som filmen på nåt sätt handlar om, snygga och sorgliga.
För den här filmen handlar i mina ögon om trafficking och prostitution, droger och tvång. Hur ett gäng unga tjejer skoningslöst blir utnyttjade och fråntagna sitt människovärde.
Det handlar om en liten men glödande tro på förändring, men också på den orubbliga cynismen i en rutten bransch.
Filmen förflyttar oss hela tiden mellan olika verkligheter, något som spär på känslan av förtvivlan och när jag tror mig förstå storyn så måste jag genast tänka om.
Den är mästerligt suggestiv, med ett dånande soundtrack, och karaktärerna så avmätta som man kan förvänta sig av neddrogade slavar.
Fast tjejernas sexiga klädsel och sköna yttre ger det hela en mycket surrealistiskt känsla.
Jag tycker filmen var väl värd att se och kanske bättre än jag förstår just nu, men den lämnar en fadd smak i munnen.

Superhjältekraft. – Att hata den torsk som köper en slav.

Fisk över disk.

Jag har svårt att hitta nåt att sätta upp på dom tomma väggarna i mitt sovrum. Jag har bara lyckats med en vägg.
Men efter att ha studsat runt på en del inredningssajter så såg jag nåt som jag definitivt ville ha.
En uppstoppad fisk, en tre meter lång spjutfisk, Tetrapturus audax.
Fast den som jag hittade kostade tretusenfemhundra dollar. Kanske lite överkurs.
Och tar jag ett spö för att fånga nåt i dessa vatten så blir det väl bara en glittrig mört, inte nåt att fylla väggarna med precis.
Så bättre brödlös än rådlös, jag tog tag i problemet och fixade en egen Striped Marlin.


Två ihoprullade handdukar fick bli bas, sen lite folie runt och som stomme till fenor. Inte riktigt tre meter lång men nästan två.


Reklamblad kan överraskande nog ha en funktion här i världen, och med lite tapetklister så blir det en hyfsat hård yta. Lite knölig, men fullt godkänd för ett första försök. Jag ska nog välja ett annat material nästa gång, för det vore roligt att göra den slät och blank.


Sen ett par varv med silverfärg och som topp en sväng med airbrushsprutan.
Inköpet av fiskelina för upphängning är det närmsta fiske den här firren har råkat ut för.
Den blev lite knasig, men rätt så kul om jag får säga det själv.
Och om man vill få en lite marin känsla i sitt sovrum så kan jag lova att en två meters spjutfisk gör sitt jobb.

Superhjältekraft. – Att aldrig förlora den barnsliga skaparglädjen.

Kille+tjej = kille+tjej.

Kan killar och tjejer bara vara kompisar?
Det verkar vara svårt när man passerat tio, elva års åldern typ. Det funkar väl i ett större sällskap, men på tu man hand? Det kan eventuellt gå om båda har stadigt sällskap, men inte om båda är singel, eller?
Det är alltid en som vill mer, och kanske är vi skapta så.
Det är ju inte omöjligt att nåt annat kan växa fram, men om det inte säger klick direkt, om man bara vill vara vänner? Är det en utopi?
Jag saknar verkligen en tjejkompis, nån att vrida och vända på livets mysterier med. Jag har förståss mina killkompisar men det är inte så lätt för en kille att prata om allt med andra killar, även om man är bästa vänner, tjejer vet vad jag pratar om, man får gärna tillbaka en tvärsäker ”lösning” på sin fundering, fast det inte var det man ville ha.
Fan jag låter som en spalt i nån samlevnadsbilaga, men det är så. Hmm.
Klick och klick föresten, händer det nu för tiden?
Nä nu struntar vi i denna djupa fundering, jag ska nog inte gräva så djupt i det här just nu.

Superhjältekraft. – Att hitta prata-om-allt-vänner.

Meteor del två.

Jag blev ju tvungen att se sista delen av miniserien som började så uselt förra veckan.
Den fortsatte i samma stil, ja värre. Dom logiska luckorna blev till avgrunder och jag blev tvungen att gå ifrån en stund för att lugna nerverna.
Hur kan man få pengar till ett regiarbete som ser ut som ett projekt från några skoltrötta högstadieelever?
Specialeffekterna vägde inte upp, och när den stora meteoriten kom dundrande in i jordens atmosfär, glödande av friktionen, men med en tydlig hastighet på max femtio kilometer i timmen så dog även det tittarvärdet.
Varför jag tittade? Ja säg det, jag kände ett behov av att få veta hur dom skulle krångla sig ur alla konstiga knipor som dom trasslat in sig i.
Jag kan bara konstatera att det gjorde dom inte, dom tog den enkla vägen, och sen körde dom eftertexterna.

Superhjältekraft. – Att veta när man ska byta kanal.

El fel för folket.

När jag kom hem idag så var det alldelens tyst, konstigt tyst.
Strömavbrott.
Jag gick runt i lägenheten och letade nåt att göra, ingen dator, ingen tv, ingen radio som går på batteri, ingenting.
Hm, kan inte laga mat, kan inte sätta igång en tvättmaskin.
Jag läste reklamen så fem minuter fylldes.
Bombibombibombombom vad göra nu? Kände mig inte upplagd för att pilla på mig själv så jag klädde på mig och gick ut.
Tog cykeln och … vad? Var kom alla människor ifrån?
Strömavbrott syns på flera sätt, helt plötsligt så var traktens alla ungar ute, grannarna gick mellan husen och pratade med varandra.
Det satt till och med folk på balkongerna och fikade, fast det egentligen var lite för kallt.
Helt fascinerande, vi borde ha strömavbrott oftare.

Superhjältekraft. – Att leva en timme unpluggd.

Vänd mig innan jag bränns vid.

Om vi strikt ska följa näringskedjan så måste ju kannibalen stå högst upp på listan.
Och det vore ju ett nederlag som människa om jag blir uppäten av något lägre stående djur, typ haj, lejon eller norrlandsmygg när kannibalen är min enda naturliga fiende.
Det känns inte så kul att bli betraktad som ett stycke kött, bara bedömd efter mitt utseende och min fasta stjärt. Men det är kanske den enda chansen att nån nyper mig i rumpan och kallar mig för läckerbit.
Jag kanske blir till en festmåltid eller bara kalops, köttsoppa och annan vardagsmat i kannibalbyn, bara jag slipper att bli pölsa.
Så därför borde jag ha ett gourmérecept tatuerat på ryggen, för jag vill ju inte bli taffligt tillagad och det sista nån säger om mig vore, – Han var då en torr, smaklös, seg, vidbränd, svårtuggad, okryddad och överkokt jäkel.
Men min innehållsförteckning innehåller så många E-nummer att alla borde dra öronen åt sig, jag har ätit så många kemiska föreningar i mitt liv att jag inte längre kan garantera kvalitén på produkten.
Man bör nog torka och förvälla mig, precis som man gör med murklor.
För en LCHF diet passar jag väl bra men tyvärr så är jag ju kvicksilverförgiftad, full av amalgam, och rekommendationen är att inte äta av mig mer än en gång i veckan, och inte under graviditet och amning.
Fast dom kanske bara vill ha godbitarna, mina ädlare delar om man så säger. Men då tycker jag synd om dom, det blir inte mycke mat, knappt till en förrätt på rostat bröd ens.
Hur man än tillagar mig så vill jag att dom är rädd om mitt hjärta och inte spiller ut allt gott som finns däruti.
Ät sakta, njut av maten och tugga väl. Du vill väl inte sätta i halsen, kvävas och hamna på morgondagens meny.

Superhjältekraft. – Att bjuda på sig själv.

Den digitala familjen.

En dag tar nog tekniken över helt.
Frågan är bara vilken terminator som kommer för att utplåna mig, en ful naken kille med österrikisk brytning eller en bedårande skönhet i slimmat fodral.

Superhjältekraft. – Att förbli analog.

Candy.

Jag har nog alltid varit fascinerad av bilar och sånt med stora hjul och mycket brum, men man kan bli botad.
Jag har hjälpt en kompis att renovera hans Impala -65 under två vintrar.
Visst finns det en tillfredsställelse när det blir bra, men det kostar ju på, hela raggargenerationen har blivit gubbar, och gubbars leksaker får ju kosta. Så allt som tidigare var en billig hobby för osnytna ynglingar är nu finkultur med investeringspotential och förväntade värdestegringar.
Tur att det inte är jag som håller i plånboken, jag offrar bara tid.
Det mesta av bilen har blivit isärplockat och omsorgsfullt uppstökat, det är nästan bara lacken som lämnas orörd. Nu håller vi på med inredningen och det är inte långt kvar till uppstart.
Jag har fått gå lös med airbrushsprutan där det fanns några lackskador, det är roligt men lite gruvigt på en så fin bil.




Tjejen skulle ha behövt lite mer jobb men den oskyddade baslacken gillade inte mina schabloner.
Visst vore det roligt med en hobbybil, men jag tror att jag har blivit lite mätt på kalla cementgolv och obekväma arbetsställningar.
Det är nog att hålla en vardagsbil rullande.
Men om allt går enligt planerna så blir det väl lite cruising i sommar, bara bensinpriset nu inte skenar.

Superhjältekraft. – Att vika alla leder åt fel håll för en strulig skruv.

Mmm, grillllll.

Fredag eftermiddag och dimman av grillat ligger tung över nejden. Tändvätskor som tappat stinget och fuktig grillkol som snabbt letats fram för det är plusgrader och sol, rostiga klotgrillar med fjolårets aska i botten.
Det luktar förbaskat gott, och jag skulle nog ha gjort så själv om jag inte vore bortbjuden.
Men jag har ingen förhoppning om kolgrillade köttbitar, jag ska upp på tredje våningen.
Men tid ska komma, briketter ska tändas. Snart, mycket snart.

Superhjältekraft. – Att lägga band på hungern.

Att tänka sig in i en ny lägenhet.

Kan jag tänka mig att bo där?
Jag var på lägenhetsvisning idag. Lika många rum men betydligt mindre än min nuvarande lägenhet. Men läget, hundra meter från gågatan, fyrahundrafemtiometer till centrum av centrum, nära till allt.
Ett lite äldre hus med allt vad det innebär, litet badrum, gammal köksinredning, fasta garderober och tvättstuga i grannhuset, fast det syns också på hyran.
Måste nog göra en lista för och emot.

För:
Läget är helt rätt, mitt i smeten.
Hyran blir billigare.
Minimal bilkörning, om ens någon alls.
Lägenheten är sliten så jag får välja nya tapeter och nya golv i alla rum, helrenoverat.
Om jag avskaffar bilen så blir jag rik, riiiik.
Jag kan åka buss till jobbet då jag slipper tjafsiga och tidsödande byten.

Emot:
Alla rum är mindre, men särskilt badrum och kök.
Rymmer inte min tvättmaskin, måste gå till grannhuset och tvätta.
Köksinredningen är lite äldre med lägre diskbänk och kombinerad kyl/frys.
Tre trappor utan hiss.
Mindre förråd, måste göra mig av med bra-att-ha grejor.
Mindre garderobsutrymme, måste ha vinter och sommarlådor i förrådet.
Det fanns just nu inte någon ledig parkering, kanske inte nåt problem då jag ju kan vara utan bil.

Att bo mitt i stan betyder ju såklart buller så fort man öppnar ett fönster eller sätter sig på balkongen, men jag kan gå till gymmet och allt annat.
Det är inte lätt att besluta, vad kan jag kompromissa på för att bo så centralt?
För mig är boendet viktigt och jag skulle ju helst vilja äga nåt, men det ekonomiska problemet med den saken har jag ju talat om tidigare.
Hmm, och jag blir såklart tvungen att tatuera adressen.

Superhjältekraft. – Att känna sig hemma.

Meteor.

Slank in på en miniserie i går kväll. Meteor, ett drama med katastroftema. En meteorit blir knuffad av en komet och undergångscenariot är klart.
Det kändes vara nåt helt i min smak.
Men trots att man fått en budget till några riktigt hyfsade specialeffekter och en hel arsenal av halvkända skådespelare så haltar historien som en trebent ko.
Det hade kunnat bli en hyfsad historia men manusförfattaren ville till varje pris fylla varje roll med en egen liten minikatastrof. Som om det inte räcker med en snyggt uppmålad ELE.
Det blir bara för mycket när forskaren och hans assistent, som har dom rätta beräkningarna i sin laptop, blir tvingade ut i öknen och tappar mobilteckningen, får bensinstopp, blir överkörd och dör. Assistenten får lift till ingenstans, hon blir kidnappad av polismördare, rymmer, blir haffad, får skydd av presidenten, ska flyttas till säker bunker men råkar ut för en till trafikolycka.
Hallå, inte ens MrBean har sån otur.
Samtidigt så har en handfull militärer och en oduglig matematiker en plan att avfyra en tjevu kärnvapen så där lite på måfå för att krossa meteoriten. Dom har ingen tanke på att involvera fler kunniga människor i sina planer på att rädda världen.
Otroligt hur man kan få en sån enkel historia att fyllas med så många logiska luckor och så mycket uselt skådespeleri.
Men effekterna är ju lite häftiga, så jag blir väl sittandes att titta på andra avsnittet också.

Superhjältekraft. – Att väga det usla mot det häftiga.

Cykel vs.

Jag tog fram min cykel idag, måste ju börja vänja arslet.
Jag har sagt till mig själv att börja cykla till jobbet, men jag tänkte vänta tills cykelbanorna har tinat fram. Och nu finns det snart ingen återvändo.
Jag tog kameran i fickan och tänkte fota nåt tidigt vårtecken, men gegga och smutsigt snöslask gör sig inte så bra på bild. Men det blev väl ändå en mil på pedalerna typ.
Så nu går jag runt i min lägenhet med lätt avdomnat klockspel och undrar hur jag ska kunna cykla till jobbet varje dag.
Latmasken stretar emot såklart, men ett bensinpris som passerat fjorton kronor och är på väg uppåt fungerar ju som en effektiv morot.
Som ensamstående blir bilägandet genast en dyr lyx som man borde välja bort, och jag kör ju till nittio procent bara till och från jobbet.
Förra året grävde min gamla bil ett hål i min börs på nästan tjugosjutusen kronor, utan att räkna in inköp och värdeminskning. Hade jag valt att åka med lokalbuss så hade jag klarat mig undan med en femtedel.
Men nu ser jag fram emot varmare dagar och frisk morgonluft, 7,3 kilometer av hälsofrämjande pedalettnyttjande.
Om det inte regnar förståss, eller blåser för mycket, eller eller eller…

Superhjältekraft. – Att trampa på i ullstrumporna.

The Big 14.

2011 Gold Town Rondellrun ”The Big 14” har startat, i går kördes första rundan någonsin.
Gaturacing för oss som vill behålla körkortet.
Varvtiden är kanske inte nåt att skryta med, men den ger ändå en fingervisning om hur problematiskt denna racingform är. Till mitt försvar ska sägas att asfalten var blöt och lätt frostangripen på en del ställen, samt att jag kör på dubbade vinterdäck som inte tillåter så många G.
Min co-driver drack också öl som jag inte ville ha utspilld i bilen.
För dig som undrar så är Rondellrun en helt laglig tävling som körs med listighet, inte galenskap.
Reglerna är enkla.

1. Man ska på snabbast möjliga tid köra genom alla rondellerna i staden.
2. Man måste följa alla trafikregler, hastighetsbegränsning, stopplikt, väjningsplikt, zebralagen m.m.
3. Man väljer själv start och målrondell.
4. Tiden räknas från att man kör in i den första rondellen tills att man har lämnat den sista.
5. För att en rondell ska räknas som passerad måste man köra minst ¾ dels varv.
6. Man väljer själv färdväg mellan rondellerna.

Tävlingsbanan här i staden sträcker sig genom fjorton rondeller och är ca två mil lång, hur långt det blir beror på hur man lägger rutten.
Tidstjuvar är såklart rödljus och onödiga gatubyten, men också att måsta åka frivarv för att uppfylla regel 5.
Så det gäller att planera sin rutt och ha lite tur med annan trafik, för omkörningar är näst intill omöjliga då man aldrig får överskrida hastighetsbegränsningen.
Första varvtiden på 2011 Gold Town Rondellrun ”The Big 14” är 25 minuter och 3 sekunder.
Slå det om du kan.

Superhjältekraft. – Att inte snurra in sig i en rond med Ellen.

Förälskad i tjejerna på P3.

Tjejen heter Hanna Hellquist så klart. Ok jag överdriver lite, jag tänker inte på henne varje dag, men jag lyssnar på Morgonpasset i P3 mest varje dag.
Och som en del av programledartrion så fyller hon mina hörselkåpor med sin humor och sin härliga värmländska. Och fast hon inte har rollen som den roliga så är hon just det, av och till så skrattar jag så högt att mina jobbarkompisar säkert funderar.
Det är rätt så vanligt i radio och tv sammanhang att den som är roligast inte är komikern.
P3 är ju den unga kanalen och jag är väl inte riktigt målgruppen direkt, i min ålder ska man väl gilla P4, reportage om hembygdsföreningen och dragspelsmusik.
Vad ska jag säga, antingen är jag så ung i sinnet som jag låtsas eller så vägrar jag bara att växa upp.
Men jag har alltid gillat dom som kan vrida och vända på vår omvärld med humor, utan att för den skull vara oseriösa. Och på P3 finns det flera program och många programledare som får mitt gillande, ingen nämnd och ingen glömd.
Sen så är musikutbudet överlägset dom kommersiella kanalernas eviga upprepning, och när man som jag ibland lyssnar på radio i flera timmar så är det roligt om musikblandningen kan överraska.
Men jag har hamnat i ett dilemma, jag kan inte lova Hanna evig trohet, det har dykt upp en annan kvinna i samma radiokanal.
En tjej med hög mysfaktor och som har en röst som får mitt hjärta att slå extra slag, Rebecca Vinterbarn Elg, oj oj.
Det här går käpprätt åt skogen, hur ska jag kunna berätta för Hanna att mitt hjärta fått fler hyresgäster?
Jag har i alla fall inte bytt radiokanal, men jag är orolig att tjejerna inte kan hantera det faktum att dom måste dela på min uppmärksamhet.
Detta kan utvecklas till ett riktigt fult relationsdrama, om jag inte kan få till en trekant förståss.

Superhjältekraft. – Att be Kitty och Jonna om råd.

I mitt hjärta.

Jag har en hemlig kärlek. En tjej som egentligen är på tok för ung för mig, men vadå, jag styr ju inte över mina känslor.
Hon är en kattmänniska med härlig dialekt. Jag tänker på henne varje dag för hon fyller mig med sin värme.
Hon är galet rolig och lite förvirrande underfundig på samma gång.
Om jag avslöjar hennes namn blir det ju ingen hemlis längre.
Men ok hon heter…

Superhjältekraft. – Att skapa en kliffhanger.