Spånskalle.

Att kapa med cirkelsåg inomhus är inte bra. Särskilt när man kapar MDFskivor i ett litet sovrum.
Dammar det? Jo kanske lite, jag tror Lutzen skulle vara avundsjuk.
Nu känns det som jag har grus i ögonen och ett rivjärn i halsen. Fast det raspiga i halsen kan lika gärna komma från alla mina sjuka jobbarkompisar.
Det hostas som på ett dagis efter sommarlovet. Det fattas bara lite grönt rinnande klet på legoklossarna för att liknelsen ska bli komplett. Det är så många som är förkylda att man börjar undra vad som egentligen försiggår på kontoren.
Skulle bara fattas att jag blir sjuk när jag äntligen har tagit ledigt.
Jag håller på att bygga säng till det lilla sovrummet och ritningen finns bara i mitt huvud. Det är kanske inte den bästa lösningen, men det gäller ju bara att inte ha för bråttom.
Idag så började jag kapa till stolparna, och mitt i mitt sågande så fick jag en uppenbarelse. Eller kanske var det bara erfarenheten av tidigare gjorda misstag som talade till mig.
Jag hade bara sågat en millimeter i andra stolpen när jag kände att nåt var fel. Höger och vänster så såklart, jag måste ju göra spegelvänt på andra sidan.
Tur som en tok, eller slarvigt av mig. Vilket som, jag slapp köpa nya stolpar i alla fall.

Superhjältekraft. – Att visualisera i 3D.

Oväntat besök.

Jag hörde hur det dompade och rasslade nere i trappen och jag trodde det var grannen som joxade, men då det inte slutade så gick jag för att kolla.
Det var nån som försökte dyrka mitt lås.
Nu, ikväll, nyss!
Jag tände och blinkade med taklampan så att vederbörande skulle förstå att jag var hemma, men han fortsatte att fiffla ändå.
Då gick jag ner och utan att öppna så bankade jag på dörren och frågade vad han ville. Och nu reagerade han, det blev tyst.
Jag såg genom det buckliga glaset hur han tog ett vingligt steg bakåt och tittade sig runtomkring.
– Oj, fel gata.
Hans kroppsspråk sa att det skulle bli en tung morgondag.
Från mitt fönster såg jag hur killen vinglade bort mellan husen.
Jag hoppas han hittar hem för jag har inget kaffe att bjuda på.

Superhjältekraft. – Att inte bedriva fyllecellshotell.

Halloween utan godis.

Äntligen uppkopplad igen. Nu sitter jag i trappen och surfar, den platsen är för tillfället ledig.
Om jag hade valt en laptop så hade det här varit så mycke enklare. Men nej, jag skulle såklart ha en stor låda med massor av sladdar och fast lina i väggen. Och då blir det lite spartanskt i ombyggnadstider.
Jag glömde att det var Halloween i helgen, så jag har inte köpt nåt godis. Typiskt.
Det ringde på dörren i går kväll och jag hörde några barn skratta, då kom jag ihåg det.
Snabbt som ögat kollade jag igenom mitt skafferi, inget gott. Bara några burkar majs, blir det bra? Nej, leta vidare. Hittade micropopcorn ovanför kylen, så jag grabbade dom och sprang ner för trappan. Men monsterföljet hade dragit vidare.
Inte för att det spelar mig nån roll, men dom brukar ringa på min dörr och dom brukar vara riktigt roliga.
Jag släckte lampan i hallen och låste dörren, det känns dumt att stå tomhänt om dom kommer tillbaka.
Förra året så länsade Freddy Krueger mitt förråd av Snickers.
När jag sträckte fram skålen så passade han på, han spretade med fingrarna likt en timmergrip och fick med sig ett Guinnes rekord i enhandsgodisplockning.
Jag hade svårt att hålla mig för skratt när Kruegers kompisar läxade upp honom för tilltaget.
Men när jag tittade ner på bottenskrapet i den länsade skålen så blev jag tvunget att släcka lampan och låsa dörren.
Man vill ju som sagts inte stå tomhänt om Jason eller Ghost face tittar förbi.

Superhjältekraft. – Att ge små barn en sockerchock.

Inte så välstädat.

Ligger på mitt hallgolv igen. Det bjuds på kantarellsoppa och ostmackor.
Tänkte att jag skulle titta på några avsnitt av South Park på datorn, men mina högtalare är såklart nån annan stans, så det går lite dåligt.
Jag ser ett granbarr som sitter fastkilat under en golvlist, det måste ha suttit där i snart tre år, ett minne från mitt första år här.
Jag skulle prompt ha en julgran det året, en välklädd levande gran som kanske skulle bevisa att allt var som vanligt och att allt skulle bli bra.
Den var jättefin med massor av glitter, flaggor, blanka bollar, hemmagjort pynt, lampor och en spira på toppen.
Granen stod här i hallen och spred sitt varma sken till alla rum. Jag gjorde allt för att den inte skulle barra, la sockerbitar i foten och fyllde på vatten när det behövdes.
Den fick stå ganska länge efter jul för det är ju så mysigt med ljusen i den mörkaste av alla årstider.
Men sen blev det dags att slänga ut den, och varje gång jag lyfte av en boll så rasade barren. Det frassade friskt från frejdligt fallande förtorkade fossiler. Alltså det rasade barr, många barr.
För att inte granen skulle lämna en matta av barr hela vägen ut så dompade jag den hårt i golvet, och det funkade. Hallgolvet blev grönt och stickigt. Granen blev naken, de stackars barr som skylde den torkade lekamen var få.
Jag bar ut skelettet och skakade försiktigt av julgransmattan.
När jag stod där och tittade på den oöverstigliga högen av barr så fattade min hjärna ett eget beslut, jag lovar att jag inte var delaktig. Jag tog fram dammsugaren, pluggade i kontakten och riktade munstycket mot komposthögen.
Jag hann en halvmeter in i högen.
Ooooooooooooiiiiiiiiiiiiiiii. Sugaren fick andnöd och panikångest. Påsvarningen lyste röd, illröd. Jag blev tvungen att utföra en Heimlich manöver.
Min dammsugare gjorde verkligen ett tappert försök, men påsen fylldes på mindre än noll komma tre sekunder. Ja inte bara påsen, hela slangen också, och alla andra skrymslen inuti.
När jag tog ut dammsugarpåsen så rasade det barr från alla delar av maskinen, och alla barr som passerat slangen var helt plötsligt statiskt laddade.
Barr, barr, och åter barr.
Granen satt såklart i sin himmel och skrattade åt sin egen välgenomtänkta hämnd, för den fungerade lika klockrent som ett Hollywoodmanus.
Det blev säkert en halv matkasse innan alla nesligt uppladdade och förvånansvärt flyktvilliga små retstickor var uppsopade. Och föresten, hur dammsuger man insidan på en dammsugare?
Här har det inte blivit några fler granar sedan dess.

Superhjältekraft. – Att inte ge julgranar en avsugning.

På golvet.

Jag ligger till bords, som dom gamla romarna.
Jag äter en lätt lunch, med fötterna i köket och resten av kroppen vilandes på min stora balkongkudde som jag lagt på golvet i hallen. Det är inte särkilt bekvämt, det finns andra sorters kuddar jag hellre vilar mitt huvud mot.
Men hur gjorde dom egentligen när dom låg på sina schäslonger och hade sina festmåltider? Man ska ligga på sidan med vänster arm som stöd och plocka för sig med höger. Jag hinner ju bara ligga här i två minuter innan min arm har somnat och nacken börjar stelna till.
Jag är nog inte skapt som de privilegierade, eller så saknar jag bara det överflöd av mat och kvinnligt sällskap som skulle få mig att glömma obekvämligheten.
Alternativet för mig är att stå vid köksbänken, men då känns mitt hallgolv som en trevligare plats.
Inga möbler går att använda, allt är belamrat och ihopskuffat. Ja allt utom min madrass som jag ska sova på i natt, den ligger i rumssoffan och tvärs över rumsbordet, så den fyller fortfarande sitt syfte.
Av mina sjuttiosju kvadrat kan jag bara använda tretton, badrummet, hallen, halva köket och madrassen i vardagsrummet.
Rörkillarna har lovat att komma i morgon och arbetet ska ta två dagar. Sen kommer det säkert att ta två månader innan jag har stökat tillbaka och allt ser ut som jag vill.
Jag har scannat Blocket efter lite begagnade möbler, jag behöver ett skåp till den gamla stereon och ett gammalt skrivbord som ska passa i mitt sovrum. Men det som ser intressant ut, finns alltid så långt bort eller så är det på tok för dyrt.
Så jag få ta lite av mitt tålamod och sikta på en färdigmöblerad julafton.

Superhjältekraft. – Att ligga som ett utvik och hoppas på en kvinnlig rörmokare.

Varför finns det små gula lampor?

– Jag använder aldrig blinkersen, alla jag känner vet ju vart jag ska.
Detta citat myntades under en av många diskussioner om trafiken här i stan. Jag vet inte varför det ämnet är så intressant, det finns ju inte så mycket trafik här. Fast några tycker att det är katastrof att man blir sittande två vändor i rödljuset när kön är som värst.
Men intresset kan ju ha nåt att göra med tillståndet på trafikkunskaperna hos dom körkortsbegåvade, eller ska jag säga obegåvade.
Det händer såklart att jag blir lite uppjagad över nån virrpanna som inte verkar veta skillnad på höger och vänster, men oftast så märker jag inte av alla konstigheter som bilfolk gör här. Det är först när jag kommer till en annan stad som det blir uppenbart hur många egna trafikregler som vi har hittat på och hur lite vi använder blinkersen i den här staden.
Jag orkar inte ens kommentera dagens intermezzo med en herre i guldfärgad Volvo.
Och jag vet att jag också gör fel ibland, jag är ju fostrad i samma anda, något som mina barn så vänligt påpekat.
Men jag försöker att använda min blinkers, och jag har ganska bra koll på rondeller och filbyten.
Fast jag har å andra sidan aldrig varit nån hetsig trafikant som bufflar mig fram, jag är bara en liten besserwisser, precis som alla andra grabbar.
Numera försöker jag vara både tålmodig och hjälpsam, hur knasigt andra än kör, för tanken är ju ändå att vi alla ska komma helskinnade hem.

Superhjältekraft. – Att överleva ett enkelt filbyte.

Totalt kaos i ensamheten.

Jag ligger på mage, på en kudde, på golvet i min lilla hall.
Mina ben är i vardagsrummet och min dator står på golvet i det lilla sovrummet, bara tangentbordet är här hos mig i hallen.
Det kan bli så när fjärrvärmerördragarkillarna inte håller tidsschemat.
Hela lägenheten är ihoppackad för att ge arbetsutrymme, men jag fick lite datorabstinens och packade provisoriskt upp min dator här. Det är den enda lediga platsen.
Det känns som om jag är sexton igen, som om jag nyss flyttat hemifrån och lever lite från dag till dag. Det är tur att jag är ensam, det hade inte varit kul att dela den här röran med andra.
Det är inte många stunder jag känner så, och jag hade nog, om sanningen ska fram, allra helst delat den här röran med en mysig tjej.
Det känns kanske särskilt ensamt när gardiner och tavlor är bortplockade så det ekar tomt i alla rum.
Sen så är det mörkt och kallt ute, även om det första täckande snölagret gör allt det kan för att lysa upp.
Det känns verkligen som om jag saknar nån att krama i kväll. Fast jag är väl bara lite extra trött efter en smått förvirrad vecka och en stressig dag.

Superhjältekraft. – Att längta efter någon.

Hantverkare.

Jag kom hem med välfylld blåsa efter att ha kryssat runt stan i diverse ärenden, studsade in på toa och lyfte på locket. . .
Jo jag vet att min lägenhet förvandlas till en arbetsplats när det kommer hantverkare. Jag förstår också att en arbetsplats behöver toalett, och jag är inte kinkig på vem som använder min toa.
Men jag kan tycka att elektrikern som så påpassligt lade en kabel under sitt besök, också kunde se till att spola bort den efter utfört förvärv.
Särskilt som jag har utrustat min toastol med en stor dekal som uppmanar alla att hålla uppe knappen tills toan spolat klart, den är lite usel på att få iväg allt oönskat annars.

Superhjältekraft. – Att inte lämna gårdagens middag i andras porslin.

Richard Wilkinson.

Jag hoppas du orkar se en tankeväckande föreläsning. Om inte alla sju delarna syns så finns dom såklart på youtube.

Superhjältekraft. - Att lyssna på en mycket intressant föreläsning.

237 skruvar.

Så var den andra sängen också nerplockad. Efter att ha sovit tre år i köket, är min specialare till säng nu bara ett minne. Tvåhundratrettiosju skruvar och lite släthyvlad furu, tur att jag inte hade limmat också.
Att stöka runt som nu när dom drar in fjärrvärme är ganska bra, Det skulle behövas nån gång då och då.
Under min säng i köket har jag haft förvaring. Och när jag nu plockar i dessa grejor, saker som jag inte saknat på tre år, så märker jag hur mycket onödigt jag samlat på mig.
Jag stoppade en sopsäck full med skrot, och fyllde bagaget på bilen med gamla tidningar för en vända till återvinningen.
Varför sparar folk på gamla tidningar? Varför sparar jag på gamla tidningar? Ska jag läsa dom igen? Inte troligt, det kommer ju hela tiden ut nya som jag hellre läser.
Jag har dock sparat några pärmar med reportage som jag har klippt ut och så nördigt satt in i plastfickor. Dom får leva ett tag till. Men det blev såklart en massa andra saker som ska förvaras nån annan stans.
Min gamla stereo till exempel. Jag är lite tveksam till att behålla den, för jag lyssnar ju mest på datorn nu förtiden, och en gammal stereo med stora högtalare tar så mycket plats.
Men jag minns ännu hur dyr den var när jag köpte den, så den är lite svår att skiljas ifrån, inte för att den är värd nåt i dagsläget men den är fortfarande rätt ok.
Sen, när jag var i förrådet och hämtade en tom flyttkartong, så såg jag fler saker som jag borde avyttra.
En bokhylla, en hallmöbel med spegel, båda i omordern furu. Några tavlor, en takfläkt och lite annat smått och gott. Jag får väl försöka pricka in nästa loppistillfälle.
Och innan jag har flyttat runt alla möblerna inför rördragningen så kommer jag säkert att ha hittat fler ägodelar, som jag bara ska förvara i tron om att jag kommer att använda dom en vacker dag.

Superhjältekraft. – Att släppa greppet.

Fyllesvinet.

Ingen ska ju påstå att fjärrvärmeinstallatörerna är särskilt renliga av sig. Och visst förstår jag att det blir stök när man ska borra sig genom betong.
Så det blev till att knäskura hela lägenheten när jag kom hem i fredags. Jag var redan sen från jobbet efter att ha blivit tillbakakallad för en bråttomleverans, och sen skulle jag ju handla också.
Så jag blev lite stressad för jag skulle på fest vid fem.
Skurade betongdamm så svetten rann, tryckte en bulle och kastade mig på cykeln.
Välkomstvin med tillhörande stänkare, bastu och mer att dricka. Jag har aldrig varit kung på det där med alkohol, och här fanns helt plötsligt alla ingredienserna för en riktig toppspinn. Stress, hungrig, bastu och gott om dricka.
När väl maten skulle lagas så var jag kraftigt lutande, inte bra.
Om jag inte hade hållit så hårt i arbetsbänken så hade den säkert gjort ett frivarv runt i köket, och golvet hade nån slarvig snickare spikat i en mycket konstig vinkel, så jag övergav den vindögda arkitektens skapelse och tog en promenad i den friska kvällsluften. Det hjälpte föga, men jag fick i alla fall behålla maginnehållet.
Det blev till att dricka vatten resten av kvällen, och när världen väl började snurra åt rätt håll så blev summan en mycket trevlig afton.

Superhjältekraft. – Att använda sitt förstånd, helt enkelt.

Sextontusen penseldrag.

(Hjärtats röst, Iris Rönnqvist)

Om jag går och tittar på konst så slår det aldrig fel att jag och konstnären har samma smak. Alltså all konst som jag tycker om är skitdyr.
Samma sak i dag. Ett besök i konsthallen, och en samling tavlor av Iris Rönnqvist. Hon målar med alla färger och slösar verkligen med fantasin. Djur, människor och natur ihopvävda till ett. Sprakande och härligt, mysig och lite mystisk.
Det fanns kanske nåt som jag kunde ha haft råd med, men den tavla som verkligen talade till mig kostade sextontusen. Av alla tavlor så tyckte jag såklart mest om den som konstnärinnan också värdesätter högst.
Jag får många tavlor på Myrorna för den summan. Visserligen bara räserkonst, gjord av nån pengatörstande konststudent och inget som jag kan ha som pensionsförsäkring. Men som likväl kan lyfta mina tråkiga väggar och göra mig glad, för konst ska inte bara passa in.
I hallen kom det också in ett äldre, välklätt par som helt klart inte led av samma plånbok som jag. Kvinnan gick ett snabbt varv och pratade lite med mig, men karln rusade bara runt och sa att tavlorna var i fel färger, och att dom inte skulle passa i hans övriga samling.
Klart att jag blir lite avunds på den som bara kan svischa in för att se om nåt passar i samlingen.

Superhjältekraft. – Att ha dyr smak.

Delat ljud är dubbel glädje.

Dom har borrat två hål i mitt golv så att jag kan se ner till min granne.
Inte så kul när hålen är på toa. Nu har dom ju trätt värmerör i hålen men det är fortfarande en så pass glepa att jag ser när grannarna tänder och släcker.
Och detta gör också att alla ljud transporteras i hålen. Inte så trevligt.
Jag kommer väl att bli av med detta problem på måndag när killarna kommer och gör klart installationen, hoppas jag.
Det är lustig det här med ljud. Jag har nu flyttat min säng från köket in i ett av sovrummen, och där är det tyst, alldelens tyst. I köket surrar ventilationen och kylen och frysen startar, stoppar och gurglar så som kompressordriven kyla gör. Där inne hade jag vant mig med alla ljud, och sov som en stock.
I sovrummet är det så tyst att jag vaknar av det minsta lilla. Där inne hör jag helt plötsligt vad grannarna gör, och dom gör det tidigt på morgonen. Jag hade ingen aning om hur lyhört det kan vara.
Men jag ska inte klaga, igår så var det party i grannkåken. Och party med stort P. Jag trodde först att det var några i mitt hus som festade, men en tur ut på balkongen gav ljudet en annan riktning.
Hoppas att dom hade förvarnat grannarna, tvåtusen decibel är inte alltid så uppskattat.

Superhjältekraft. – Att dela ljud med objudna.

Seriestart.

I kväll börjar den om, min favorit serie. Det är kanske inte politiskt korrekt, eller ens lovligt att sägas högt. Men jag gillar Grey´s Anatomy.
Det är nåt visst med storyn och karaktärerna, eller jag vet inte, det kanske bara är ett svep skäl. Vet inte om den är så unik längre, men vackra människor i en händelserik miljö, kärlek, humor och drama, dom klassiska ingredienserna, det räcker för mig.
Annars är det just inte nån serie jag följer, mest blir det ströavsnitt av NCIS, Scrubs, Two and a half men och lite How i met your mother.
Jag började titta på den nya serien på ettan, The event, och den verkade ganska lovande. Men när jag hörde att skådespelarna inte får veta vad som ska hända framöver så la jag ner på en gång, Lostvarning. En till evighetsserie som ska balla ur totalt när man kommit halvvägs in i säsong två.
Nä då kan jag hellre skratta åt Sissela Benn i hennes nya serie, I Anneli, eller den otroligt underbara, The big bang theory.
Dom fyra grabbarna är så härligt socialt ickekompatibla att även jag känner mig normal.

Superhjältekraft. – Att inte bli en tv-slav.

Städtjänst.

Min mor har ramlat och slagit sig, det gick väl efter omständigheterna rätt bra. Så efter en vecka på lassa så fick hon komma hem nu i helgen, utrustad med en rullator av senaste snitt. Jag åkte såklart hem till henne en sväng, för att se till så allt skulle funka.
Det första hon upptäckte var att hon hade trösklar, så dom fick jag skruva bort. Jag ordnade också en del andra smågrejor för att underlätta, sen så lagade jag lite mat att ha i frysen och städade hennes lägenhet.
Att städa hemma hos en åttioettåring är inte tvärgjort. Man måste gena i kurvorna, annars blir man tokig.
Drivor av prydnadsfigurer, fotoramar, glasskulpturer och virkade dukar. Massor av virkade dukar.
Alla fönsterbänkar har minst fyra blomkrukor. Mellan varje blomkruka står det prydnadssaker. Och alltihopa står på en lång virkad duk. Hur fasen städar man där utan att plocka bort allt?
Jag vet att jag själv har tendenser att ställa fram en och annan onödig pryl för syns skull, men inte ens i närheten.
Hon har också dille på mattor, det är mattor överallt. Till och med i klädkammaren. Trött. Inte fasen tar jag ut och dammar av alla, nej det blev en sväng med dammsugaren ovanpå.
Jag städade efter mina regler och jag tror nog hon tyckte att det dög, eller så vågade hon inte säga annat.
I dagarna drar dom in fjärrvärme i min lägenhet, en massa rör och en massa stök, så jag kommer att ska städa fler än en gång den närmsta tiden.
Vem vet, jag kanske får en släng av städdille. Eller inte.

Superhjältekraft. – Att låta snabeldraken flyga fritt.

Chokladdoppad.

Jag köpte en butterbulle i går. Det är nog kanske den godaste bullen av alla bullars bullar. Köpte den på affären vid torget.
Överpösig av vaniljkräm och glansig av tjock glasyr. Jag tyckte jag var värd en sån.
Jag hade en massa andra ärenden så jag kom hem sent, och sen skulle jag skriva ihop ett par rimrader som spånats fram till en kompis som fyller fyrtio.
Så jag åt en sen och slarvig middag. Varm choklad och ett gäng mackor. Sen när allt var fixat och jag äntligen skulle få sätta rumpan i soffan så tog jag fram min bulle.
Lätt framåtböjd över bordet, för att en smitande vaniljklick inte ska hamna på golvet, så lät jag kalaset börja. Mmm, jag njöt av varje tugga och arbetade mig sakta in i härligheten.
För att inte den sista tuggan bara ska bestå av bröd, så åt jag lite runt kanterna så att en del av mitten blev kvar. Sen som grand finale så öppnade jag käkarna på vid gavel och. . . Jag fipplade och fumlade och kände som i ultrarapid hur bullen smiter ur mitt grepp.
Den avslutande och, i min fantasi, godaste biten föll ner mot bordet. Jag hann inte göra nånting förrän den ploppande försvann ner i koppen som stod kvar från middagen.
En kall skvätt av choklad dränkte finalen av njutning. Typiskt.
Jag hade verkligen byggt upp förväntningarna på den där sista biten.
Jag tittade länge och besviket ner i koppen på min förlorade lycka. Kanske var jag inte riktigt förtjänt av en så lyxig godbit som en butterbulle.
Skulle nog ha köpt en skorpa.

Superhjältekraft. – Att inte gapa efter för mycket.