Plink plonk.

Min bror är så fantastiskt duktig på gitarr att jag blir inspirerad varje gång jag hör honom spela. Jag vet mina begränsningar men blir såklart själv lite sugen.
Jag har sett att dom anordnar kurser i partygitarr, kanske ska börja där. Få lära sig dom där tre fyra ackorden som behövs mest.
Men då behöver jag en gitarr att öva på. Jag har kollat lite på blocket och på nätbutikerna, men då jag inte ens kan klinka så vet jag inte vad jag söker. Och när jag inte heller vet hur länge ilet skulle hålla i sig så vill jag ju spendera så lite som möjligt.
En gitarr hörs ju troligen också genom väggarna så grannarna kommer att få ta del av min begåvning.
Det känns väl så där.
Hittade en sajt med bra priser på nybörjarsträngad trälåda. På samma sida som dom säljer gitarrer så säljer dom öronproppar med en tydlig slogan ”Till den som inte uppskattar din geniala musik”.
Dom verkar ha fattat grejen, men tror ni grannarna blir glada när jag delar ut Bilsomproppar i brevlådorna?
Så jag vet inte, måste nog övertala mig lite först.

Superhjältekraft. – Att känna spelsuget.

Godnatt.

Superhjältekraft. - Att lägga sig i rimlig tid.

Tro.

”– Ja skule villa prauta med dei om jeusus”. Killen är oklanderligt klädd och hans kompis lika så, och han hinner inte säga nåt innan jag vet vad han ska säga. Jag tycker lite synd om dom, komma till världens mest sekulariserade land med ett uppdrag i guds namn.
”– Haur dou fundeirat pau …” jag försöker avbryta så vänligt jag kan men han är snabb och vinklar samtalet. När jag drar igen dörren frågar han om jag känner någon som kan vara intresserad av ett samtal.
Jag blir väldigt frestad att skicka killarna till min kompis uppe på krumtoppen, men det vore ett grymt skämt mot dessa oskyldiga amerikanare.
Att missionera på detta sätt verkar i mina ögon totalt meningslöst. Hur många är det som släpper in dom? Hur många är det som samtalar längre än femton sekunder i dörröppningen?
”– Trour deu pau goud?” Måste vara som att bli utsänd av Julius Cesar att invadera en liten Gallisk by. Jag pratar inte om min tro med mina kompisar ens, så varför skulle jag vilja prata med en obekant kille i dyr kostym.
Vill man prata med människor måste man närma sig dom på människors vis. Och var är brudarna? Finns det inga Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga Tjej Missionärer?
Jag vill inte förlöjliga någons annans tro, men jag tror inte knackadörrmissionering är rätt väg att gå.
Dom borde öppna en pub istället. Efter några stora starka blir ju dom flesta väldigt pratsjuka, och efter några till så öppnas ju möjligheten att verkligen tala om livets svåra gåtor.
Anordna karaoke aftnar där anläggningen är riggad att mixa in alla dom stora religiösa slagdängorna under kvällen.
Låt ett gäng snygga Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga Tjejer ockupera bardisken á la Koyote Ugly och svenska killar ”skule villa prauta om jeusus” som aldrig förr.
Om man vill verka för en dialog så tror jag att detta verkligen skulle effektivisera hela missionärsgrejen.

Superhjältekraft. – Att trou pau naågonting.

Otroligt otrogen.

Var är världen på väg? Sitter och lyssnar med ett halvt öra på debattprogrammet om otrohetssajter.
Den kvinnliga reportern agerade lockbete och skapade en användare. Efter tre minuter började erbjudandena att strömma in, gifta och sammanboende killar hör av sig och vill ha lite spänning i tillvaron, när programmet sändes hade hon över tusen mejl. Otroligt.
I studion sitter som vanligt några pseudokändisar med överskott på åsikter och uttalar sig. Några försvarar dessa sajter med ovanligt krystade förklaringar.
En tjej säger att sajterna är bättre än krogragg, det är liksom mer ordning och reda, och att otrohet drabbar alla förr eller senare, men såklart inte hon och hennes pojkvän. ??? Haltar det argumentet?
Men jag tycker att det är roligast att några sajter har blivit hackade och bilder lagts ut till allmän beskådan. Det är aldrig läge att smyga med hemliga bilder på nätet.
Jag bryr mig egentligen inte så mycket om hur andra lever, men ska man ha ett knull vid sidan om kan man väl vara så vänlig att berätta det för sin partner så att denne också kan ta chansen och berika sitt sexliv, eller hur?
Den som väljer att vara otrogen får väl också acceptera att själv bli bedragen, allt annat är ju dubbelmoral.

Superhjältekraft. – Att vara trogen. (Är faktiskt en superhjältekraft.)

Åttiofemtiosex eller sextiofemton.

Var i helsike bor jag. Måste nog tatuera in min adress på armen.
Jag har ju bott här i typ tre och ett halvt år, men jag kan fortfarande bli osäker på vilka siffror som ingår i min adress. Det är nästan komiskt.
Som i julas när jag var på Elgiganten och köpte min kamera.
Killen i kassan frågade om jag hade handlat där förr och sen började han leta i kundregistret. Uffe Uffe Uffe.
Först hittade han min förra adress, huset i skogen, men den kunde jag ju avskriva, sen hittade han rätt gata men nummer femtiosex.
Femtiosex ??? tänkte jag, känner igen det, hmm jo det är ju mitt postnummer.
– Har du nån fler?
– Jo, samma gata nummer sextioåtta.
– ??? känns lite bekant, det är säkert jag.
När jag kom ut ur affären så tittade jag på garantisedeln, det kändes ändå lite konstigt med adressen.
Pling! Jag bor ju på åttiofyra!
Hallå, åttiofyra och sextioåtta är ju förvillande lika eller hur? Not.
Jag kan bara skratta, typiskt mig. Det är inte så många som heter som jag så alla adresserna var förståss mina.
Femtiosex sa jag när jag hade nyflyttat och köpte tvättmaskin, sextioåtta en förvirrad dag när jag köpte en billig DVD spelare till tjejernas rum.
Det är nåt med kombinationen av gatunummer och postnummer som snurrar till det för min enda hjärncell.
Visuellt har jag dock inga problem att hitta hem, tur är väl det.
Tjugosex steg väster ut, femton steg söder, gräv vid det stora krysset.
Inte riktigt så men nästan, husen här ser ju alla likadana ut så det är inte hundra säkert att man kommer rätt.
Och hittar du mig irrande och förvirrande så kan du ju kolla på min underarm, det är inte omöjligt att min nästa adress står där.

Superhjältekraft. – Att bringa ordning i en stökig hjärna.

Vadå dag i jämn vår?

– Dag, den där jämningen är ju inte er, den måste vara vår.
– Vi har vår jämning i dag.
– Nä dagens jämning är slut, ni får ta vår.
– Alla kan ta vår nu, jämna dagen är här.
– Om vår dag var jämn så skulle Dags dag vara ojämn.
– Ett gott tecken är i alla fall vårdagjämningen.

Superhjältekraft. – Att vara vår jämt i dag i alla fall.

Dagens promenad.

Sol.
Sex grader.
Kameran i fickan.
Slask.
Asfalt.
Utan mössa.
Svart snö.
Galleri 1.
Pratglad konstnär.
Roliga tavlor med alternativa material.
Museum.
Foton på kassaapparater kvar.
Esteternas bildelever.
Talangkavalkad.
Medvind.
Vit snö.
Hundbajs.
Krossat glas.
Tråkiga skyltfönster.
Hungrig.
Motstå wienerbrödsinköp.
Lastbil som stänker vatten.
Svettig.
Mer sol.
Härligt.

Superhjältekraft. – Att föreviga detta ögonblick.

Grattis.

På sidan av mitt kylskåp hänger det en almanacka. Inget konstigt med den, bara nånstans att skriva det som mitt minne har svårt med.
I marginalen så har jag skrivit upp vem som fyller år och hur mycket dom fyller, för sånt har jag svårt att hålla rätt på.
Det som kanske är lite konstigt är urvalet av personer som står uppskrivna. Det är en salig blandning av nära och kära men också människor som bara flyktigt passerat genom mitt liv.
Gamla skolkamrater, bekantas bekanta och människor jag har stött på genom jobbet.
Vet egentligen inte vad listan tillför. Det är väl ungefär som att ha överdrivet många vänner på facebook, man har ingen egentlig relation till dom men det känns trevligt att dom är där.
Men jag ska sortera i marginalen. Det finns nog dom som tycker att det känns konstigt att få en grattishälsning av nån okändis som dom knappt kommer ihåg.
Men idag står det ett grattis där som jag inte ska missa, en inte så viktig anledning, men en väldigt viktig person.

Superhjältekraft. – Att inte stalka någon med en vänlig hälsning.

Pip pip pip.

Det är tragikomiskt hur lätt man kan manipulera media, och därför också manipulera oss alla.
En politiker som twittrar och som till synes spontant släpper en kommentar får genast massor av uppmärksamhet, men hur spontana är dom? Hur många strateger har varit inblandade?
Jag tror inte att högt uppsatta statsmän oöverlagt slänger ur sig småkorkade kommentarer hur som helst, dom är slugare än så.
Men det är ett enkelt sätt att flytta fokus och vi sväljer det med hull och hår. Just nu är det fritt fram att fatta vilka beslut som helst för allas blickar är fokuserade på Japan och Libyen, och det enda vi hör av svensk politik är klantiga kommentarer från Twitter.
Hur många har koll på dom förändringar som regeringen gör i vårt land just nu?
Jag vill inte förminska viktigheten i världshändelserna men vi får inte tappa ögonkontakt med den inhemska rivningsroboten heller.
Vi har en journalistkår som ska granska statsapparaten, en av deras viktigaste uppgifter, inte att sprida skvaller.

Skärpning. Superhjältekraft. – Att sila nyhetsflödet.

Kändisgym.

Jag brukar inte träna på fredagar men i veckan passade det bättre.
Eftersom dom flesta har spikade träningsdagar ser man ju bara samma människor hela tiden, så idag var det mest okända ansikten.
Jackie Chan var där, så också Beavis eller Butthead, jag vet ju inte vilken som är vilken, den ljusa i alla fall, och tjejen från Apoliva reklamen var också där. Hon var så pass lik att hon säkert fått höra det.
På golvet i ett hörn tränade en ung snygg tjej och gjorde diverse mag och ryggövningar, i en maskin bredvid stod det ett gäng grabbar med nackspärr och försökte se engagerade ut.
Jag blir lite full i skratt åt dom, men beter mig säkert likadant, kan tänka att jag omedvetet drog in magen lite extra när hon gick förbi.
Ni tjejer har så stor makt att ni alltid borde ha en varningstext på tröjan, fattar ni det?
Det blev väl ett ganska bra träningspass i slutändan, så pass att jag kan svulla mig lite till middagen.
Ikväll blir det hämtpizza och hockeytv hos en kompis, fattar inte hur jag verkar ha hamnat i hockeyträsket på sistone.

Superhjältekraft. – Att träna vårkänslorna.

Första andra tredje, såld.

Har inget att säga. Förutom att jag tycker det är sorgligt att Japanernas humanitära olycka så snabbt har förvandlats till ett rävspel på börsen.
Människor är nummer fyra på en viktighetsskala. Aktiebörsen nummer två.

Superhjältekraft. - Att fundera på livets prioriteringar.

Äntligen.

I dagar och månader har jag undrat, men nu vet jag.
Jag fick en liten sekvens ur en låt i huvudet och den ville liksom inte försvinna. Det började i somras eller nåt tror jag, kanske ännu längre sen.
Den dök väl upp i nåt sammanhang och sen har jag hört den på hockeyn, och inbäddad i nån annan låt.
Jag har frågat folk på jobbet och alla känner igen den men ingen vet.
Spotify har levererat all annan tecno, sida upp och sida ner med blandade dans album har gåtts igenom. Inget napp.
Nu kom det en hyreskille till jobbet och han blev inblandad i diskussionen. Nån dag senare fick jag ett SMS, han hade dragit upp samtalet med en svägerska.
”– Det är ju James Brown is dead”.
Mysteriet har fått ett svar. Äntligen kan jag sova lugnt.

Superhjältekraft. – Att nynna tills nynnandet får en mening.

Svartsjukans fula tryne.

Jag har haft turen att få hålla kärleken nära några gånger.
Alltid förpackad i lagom glittrande omslagspapper, och kvinnan jag gifte mig med var inget undantag.
Jag visste att hon var eftertraktad, andra killar flörtade öppet med henne. Men det gjorde mig bara stolt på nåt sätt, hon ville ju vara med mig. Hon berättade ibland om sina konferensresor och företagsfester och vad som hände där, och jag har förstått att det funnits tillfällen då det erbjudits möjlighet till lite kuckelimuck.
Jag har trots det aldrig varit svartsjuk i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig osäker. Ja, tills äktenskapet kraschade.
När jag förstod att det var en annan person inblandad så slog den till med full kraft. En förpestande mörk och destruktiv känsla.
Jag började väga hennes ord på silvervåg, ville hitta ledtrådar. Mina öron spetsades när hon fick telefon, misstänkte att alla hennes mejl sändes till den nya och handlade om mig.
Det är inte kul att dela hus i det läget. Men en skilsmässa med husförsäljning tar ju lite tid att fixa.
Jag kan ärligt säga att svartsjukan var en så oerhört nedbrytande, en så självdestruktivt känsla att jag bestämde mig för att aldrig känna så igen.
Aldrig mer.
Jag bestämde där och då att jag inte ska ha svartsjuka i mitt känsloregister. Om och när jag träffar en ny kärlek så blir det hundra procent förtroende, noll procent svartsjuka.
Kärlek kommer inte med någon garantisedel och man får helt enkelt passa på att njuta av den så länge den vill stanna.
Ibland tror jag att en del tjejer vill att killarna ska vara lite svartsjuka, lite bevakande, så att tjejerna får känna sig åtråvärda. Men det är i så fall en stor missräkning, svartsjuka bottnar i dåligt självförtroende, låg självkänsla och misstroende. Ingen känsla som för nåt bra med sig.
Och vem vill ha en partner som hindrar en från att träffa nya människor eller göra roliga saker.
Svartsjuka är helt värdelöst, så ge inte efter för den.

Superhjältekraft. – Att lita på den som litar på dig.

Förbannade slöseri.

Fan jag blir irriterad på mig själv. Sist jag handlade så ryckte jag åt mig en flaska med toarengöringsmedel, och såklart den som har mest reklamtid i tv.
Wc-Duck.
Fattar du? Jag är en helt hjärntvättad konsument.
Jag är inte helt säker på vilket märke det var på flaskan som jag tömde och slängde bort, men den hade en betydligt sparsammare pip.
Öppningen, eller själva diametern på pipen har ökat från typ tre till fyra millimeter på ett ungefär.
Och den som kan lite basmatte kan snabbt räkna ut att storleken på hålet i det närmaste har fördubblats. Så också mängden rengöringsmedel som kommer ut.
Inte för att det behövs, utan för att företaget vill sälja mer av sin produkt.
Det är omöjligt att dosera lagom.
På flaskan står det ”Ny formula”, men det borde stå ”Nu hälften så drygt”.
Jag kommer då aldrig mer att bidra till detta miljövidriga slöseri, det mesta av medlet går ju oanvänt ut i avloppet.
Wc-Duck går fet bort. Wc-Duck hamnar på min svarta lista.
Wc-Duck Wc-Duck Wc-Duck ge mig en officiell kommentar.

Superhjältekraft. – Att använda min konsumentmakt.

Försäkringskassans vara eller inte.

Tänk att det är omöjligt att låta bli. Jag hade inte tänkt sura mer på den här bloggen, men vi har ju en alliansregering så det blir nog omöjligt.
Jag blir så förbannad på den sittande regeringen och alla dess anhängare. När man gör såna här stora förändringar i vårt skyddsnät så undrar jag hur man sover på nätterna.
Ja inte Moderaterna förståss, det här är ju deras uträknade strategi.
I takt med att man försämrar dom gemensamma socialförsäkringarna så börjar jag och du och annat vanligt folk att ifrågasätta om vi ska ha en gemensam trygghet, för den fungerar ju så dåligt.
Men jag kan garantera att vi inte vill ha alternativet.
Och enda anledningen till att det sociala skyddsnätet fungerar dåligt är ju alliansregeringen.
Det som fungerar dåligt är Alliansen, alla partierna följer Moderaternas partiprogram till punkt och pricka.
Småpartierna har tagit fan i båten och det verkar som om dom inte har fattat det än. Men om dom vill ha någon heder kvar så är det dags att lämna skutan, hoppa i sjön. Man måste inte ro honom i land, man kan ångra sig, man kan be om syndernas förlåtelse.
Men inte i sällskap med Fredrik och Anders, för rättrogna Moderater känner ingen ånger, dom tillber Mammon och tvekar inte för att offra den som står i vägen.
Tyvärr så är det vanliga människor som står i vägen, det är vanliga människor som är sjuka, det är vanliga människor som är arbetslösa, det är vanliga människor som inte får en andra chans.
I Moderaternas värld finns inte plats, i Moderaternas värld finns ingen förståelse, i Moderaternas värld så kan man offra alla som inte uppfyller index på livets BNP.
Vi kan fortfarande bromsa rivningsroboten, men då krävs det att vi säger ifrån. Det är dags att protestera, eller ska vi tigande se på när Alliansen ror med fyra åror så Sverige åker ut över vattenfallet och trillar rätt ner i avgrunden.
Tänk om alla som röstade i valet hade vetat att det stod ”Moderaterna” på alla valsedlar i högerblocket, men det stod skrivet med osynligt bläck förståss. Det var nog många som röstade på dom andra partierna i tron om att medmänskligheten skulle försvaras, men nu träder texten fram minsann.
Ok Centerpartiet är ju bara ett bihang till Moderaterna så dom räknas ju inte, men dom två andra talar ju om solidaritet och gemensam trygghet. Varför sviker dom sina väljare?
Om du äger en traktor och en gödselhög så är det nu dags att lasta släpet, vi skulle behöva protestera som de Européer vi är och kasta tillbaka den skit som regeringen så gärna dränker oss med.
Om alla skriker kommer vi att höras.

Superhjältekraft. – Att inte tiga och samtycka.

Egen härd är guld värd.

Det är roligt att läsa alla arga kommentarer som dyker upp när Nanok ifrågasätter våran jakt på det perfekta livet.
Debattinlägget lyder:

”Villalivet är en mansfälla.
Jag kramar hellre mina barn än klipper gräs när jag är ledig.

I en färsk undersökning ¬ansåg 30 procent av svenskarna att det är viktigt att ha ett hem som impo¬nerar på andra. Alltså ¬inte som man trivs i, utan som ”imponerar” (och det var inte bara i Stockholm).
Föreställningen om bostaden som någon slags helgedom genomsyrar allt mer vårt samhälle. Det ska inte bara vara ljust och fräscht och teppanyaki¬hällar i varje hörn, det ska också vara perfekt städat från taknock till entrégrind, gräset klippt, takplattorna lagda.
Stockholmsfamiljen satsar sina oroliga amorteringar på villan i närförort och förutom att paret måste jobba 80 timmar i veckan för att få ihop till alla kostnader, inklusive barnens moderiktiga kläder och aktivititetsavgifter, så måste hemmet också dofta Ajax varje dag. Man vet ju aldrig när grannen kommer och ringer på.
Jag har själv prövat villalivet. Och visst. Gillar man att åka bil till allt, att se ut över ett fullständigt dött landskap (var gömmer sig alla villaägare, framför LED-tv:n?) och att tillbringa vilotimmarna bakom gräsklipparen eller under diskbänken så är det ett utmärkt livsval.
Trots att det är livsfarligt att som man uttala sig om jämställdhetsfrågor (jag är rädd i detta nu) vågar jag dessutom påstå att villalivet är en riktig mansfälla.
Traditionellt har ju hemmet setts som ett kvinnofälla, men med dagens millimeterjämställdhet sköts städ/disk/mat/tvätt lika inom parförhållandet. Biltvättandet, avloppsrensningen, borrandet, däckbytet, byggprojektet, gräs/snö-röjningen, vedhuggningen och lådbärandet, däremot, är fortfarande mannens domäner. Och antalet sådana sysslor blir tveklöst fler i förortsvillan än i hyresrätten inne i stan. Baka bullar kan man göra lite var som helst, men takplattorna lossnar inte på nedre botten över gård.
Egentligen är det ju inget fel på villan som idé, det är samhällsklimatet med bostaden som ”ett sätt att leva” som har ställt till det.
Duktigheten har blivit en folksjukdom. Många människor kan inte prata om någonting annat än allt det duktiga de gjort under veckan. Att exempelvis vilja ligga ner och bara vila är numera någon slags hädelse. Du ska vara lönsam, lille vän. Och hemmet är ditt bevis.
Men tycks det inte koka ¬lite bakom tapetklistret? Krog¬shower om bostaden och tv-serier som ”Solsidan” är inte bara på skoj, det finns en ilska bakom de nya folknöjena. De ständigt aktuella mans- och kvinnorollerna är på glid.
Jag menar inte att mannen ska tvinga sin kvinna att byta två av bilens däck. Men kanske måste vi börja vara lite mer försiktiga med hur vi vill att livspusslet ska vara konstruerat. Tid är inte pengar eller yta, det är bara tid.
Nej, helgad vare hyresrätten. När listerna lossnar ringer jag bara fastighets-Anders, som inte tar betalt per timme när han i blåställ knäböjer för att laga mitt hem. Och jag kan i?stället ¬ägna de få lediga timmarna jag har ¬efter jobb, räkningar, tvätt, disk och städ till att krama och leka med mina barn, eller kanske träffa en vän.
Nanok Bie”

Har han rätt eller? Alla gör ju vad dom vill med sin tid och sina pengar och jag vill också ha ett fint hem. Men jag hoppas att jag vill så för min egen skull, inte bara för att imponera på mina medmänniskor.
Men vi har ju svårt att sålla i kravlistan som formligen sprutar ut ur våra Tv-apparater, ur alla tidningar, bloggar och hemsidor.
Var den perfekta personen, lev i den perfekta världen. Köp och köp mera.
Om någon säger emot så blir denne genast anfallen och förlöjligad. Jag tror att debattinlägget hade över åttio kommentarer, dom allra flesta ilskna.
Svenssonlivet måste förvaras i alla lägen, även om Svensson numera går på knäna och just så pass har näsan över den ekonomiska vattenytan.
Sen ställer han i samma text frågor om könsrollerna, och det är ju en så komplicerad fråga att alla alltid blir arga om man vill diskutera den.

Men jag säger: -Upp till kamp alla villaägare, ni har alla en skyldighet att styla era hem med Italiensk mosaik i mönsterlagd artistic deco, golvvärme och Nero Marguinia marmor, ett tre kubikmeters spabadkar med femtioen jetstrålar, ultra modernt kök designat av Piero Lissoni, en fruktansvärt obekväm soffa från Kelvin Giormani och lampor á la Louis Poulsen.
Men först så ska ni kratta bort gammalt torrt gräs, lufta och gödsla gräsmattan, rensa och kratta grusgången, rensa och gräva om i alla rabatter, tvätta fasaden, olja altanen, räta upp allt som tjälen har flyttat på, måla broräcken, rensa hängrännor, trimma häcken, måla fönster, köra bort fem släpar med trädgårdsavfall till tippen, tvätta av trädgårdsmöblerna, byta den trasiga vattenkranen, fixa ny pump till den lilla dammen, byta ut dom ruttnande vindskivebrädorna, gräva om i trädgårdslandet, lägga om dom krokiga trädgårdsplattorna, köpa nya dynor till hammocken, plantera buskar, byta trasiga glas i växthuset, spendera en hel dag på att få igång gräsklipparen, spendera en hel dag med att köpa en ny klippare och skruva ihop den, sätta ut penséerna, byta tyg i markiserna och laga pergolan som snön tryckt sönder.

Vem i familjen som byter däck på bilen får ni väl singla slant om.
Men vad ni än gör, glöm inte att krama era barn.

Superhjältekraft. – Att bara njuta av en vacker dag.

På ett ögonblick.

Plötsligt känns mina irriterande tankar futtiga. Som ett myggbett i jämförelse.
Tänker såklart på jordbävningen och alla som fått sätta livet till, och alla som fått sin framtid evigt förändrad.
Japan är ett bättre rustat land än Haiti, men det gör ju inte tragedin mindre.
Bara vi nu slipper ha en kärnreaktorkatastrof på toppen.

Superhjältekraft. – Att …

Aaaa.

Allt som är gott är onyttigt. Allt som är kul är farligt. Allt som är värt nåt här i livet måste man kämpa för.
Varför denna uppförsbacke?

Superhjältekraft. – Att aldrig sluta...

Fy på mig.

Jag känner hur den här bloggen sakta förvandlas till ”Uffe Viking – En surgubbes bittra försök att spy galla över allt och alla”.
Men jag har ju sagt det förut, kanske ni som känner mig slipper att umgås med en stor surstömmel IRL, om all skit kommer ut här, så att säga.
När man är singel så har man ju ingen att ventilera med på kvällarna, och sånt som inte kommer ut i små portioner byggs gärna på tills det är en hel hink. Nu låter det som om jag är en sur och grälsjuk person, men jag hoppas inte att folk tänker på mig i dom termerna.
Jag ska försöka vända trenden med detta sista gnällinlägg.
Att prata politik är inte alltid så välkommet, det har blivit lite obekvämt som samtalsämne. Valhemligheten har blivit så stor att vi inte ens vill släppa ur oss en avslöjande kommentar, och den som tar ställning blir genast dömd.
Att jag inte gillar den blå politiken kan sammanfattas i tre saker som händer just nu. Sverige går bättre än på länge, men antalet fattiga barn ökar. Antalet arbetslösa minskar, men antalet människor som behöver försörjningsstöd ökar. Fotfolket får stå tillbaka ekonomiskt medan samhällstoppen badar i sina växande tillgångar.
Vi bygger ett ojämlikt samhälle och jag tycker inte om det.
Ankeborg har blivit ett föredöme.
Jag såg en liten föreläsning på Kunskapskanalen här om dagen. En av världens mest lovande uppfinnare, Pranav Mistry, pratade om interaktion mellan hjärna och teknik i datavärlden.
Killen är oerhört finurlig och jag blir imponerad av hans idéer, men jag sitter också och tänker på hans ursprung. Han är från Indien, ett land med stora skillnader i levnadsvillkor.
Vad hade hänt om han hade fötts som kastlös? Om en av världens klurigaste människor inte hade fått mat för dagen? Inte hade fått gå i skola? Om han hade blivit dömd till att samla drivved för sitt uppehälle? Hade vi nånsin fått veta hur duktig han är?
Man ska väl inte jämföra Sverige och Indien men det finns starka krafter som vill ha en större segregation, ett större gap mellan den som har och den som inte har. Och jag är övertygad om att vi går miste om fler personer som Pranav om vi tillåter gapet att öka.
Vi bestämmer inte vilka föräldrar vi får och några kommer alltid att bli straffade för det. Förra året vräktes sexhundratrettiotvå barn tillsammans med sina föräldrar, en ökning med fjorton barn jämfört med året innan.
Nån sa till mig att ökningen med fjorton barn var försumbar, och det gjorde mig riktigt arg. Jag lever i min lilla värld, och i den så är ingen försumbar. I den så finns det ett värde i alla människor.
Det är inte enkelt att få till en symbios mellan kapitalet och humankapitalet, vi människor blir lätt en liten siffra i en kolumn som göms och glöms i all annan statistik. En försumbar siffra i det stora spelet om makten.
Jag kanske inte alltid lever upp till mitt ideal och behandlar människor lika, och hade jag en annan ställning i samhället så hade jag också kanske andra åsikter.
Men när en nation spottar fram miljardärer på löpanda band så kan jag tycka att vi har råd att kasta några smulor åt dom fjäderlösa fåglar som huttrande sitter utkastade i kylan.

Superhjältekraft. – Att dela en kaka och få mera kvar.

Som inte får nämnas vid namn.

Hur kan det komma sig att jag skriver ett litet irriterat blogginlägg om ett företag som inte får nämnas vid namn, och lägger ut det på en liten obetydlig blogg i ett ynka litet klusterområde av en liten liten server långt långt bort i utkanten av internet, och genast får jag en officiell kommentar av företaget som inte får nämnas vid namn?
Hur kan en värdelös liten blogg som bara har fem besökare varje dag lyckas med konststycket att få en officiell kommentar?
Inte ens om jag hade lagt ut receptet på en hemmagjord atombomb så skulle jag ha fått sån uppmärksamhet.
Men jag råkade nämna ett företag som inte får nämnas vid namn.
Hmm. Här ligger konspirationsteorierna nära tillhands må jag säga.
Om detta företag som inte får nämnas vid namn övervakar varje vrå av internet så vad säger att detta företag inte övervakar mig personligen i detta ögonblick?
Jag har läst boken DET, så jag vet vad rödhåriga clowner är kapabla till.

Superhjältekraft. – Att fixa en foliehjälm så att ingen kan avläsa mina tankar.