Filmtajm.

Min far var biovaktmästare, bland annat. Stor fördel och liten nackdel. Det betydde att jag såg alla filmer gratis, men jag kunde aldrig smyga in på nåt som jag inte hade ålder för.
Jag såg allt, jag menar allt, och om samma film gick flera dagar så såg jag filmen flera gånger. Sen fick jag naturligtvis hjälpa till att sopa ihop allt skräp mellan stolraderna. Men det gjorde mig inget.
Ofta inhandlades en rulle Strong minttabletter, inte för att ätas utan för att kastas. På matinéerna utbröt det alltid krig när lamporna släcktes. Och satt man inte nerhukad i stolen så hände det att man fick en godisprojektil inbäddad i tinningloben.
Stongtabletter var effektivast, lätta att kasta och dom hade en bra form för precisions eld. Jag vill minnas att dom var stora som vitaminbrus ungefär och stenhårda, packade i rullar med kanske femton stycken.
Det fanns en slags hierarki i salongen, en outtalad gränsdragning var man fick sitta beroende på ålder och kompisgäng. Min storebror och hans kompisar satt alltid längre bak och killar i den åldern kastar hårt som fan. Sen gjorde alla en skränflärpa av sina biobiljetter.
Så med en ylande serenad av flärpor och ett smattrande dån av kiosktantens lättsålda ammunition i stolsryggen, förleddes jag in i filmens magiska värld. Där är jag kvar.
Så här i efterhand måste jag beundra min pappas otroliga tålamod och överseende med de skyttegravskrig som rasade mellan stolsrad två och nio.
Jag älskar fortfarande att gå på bio även om det har varit en period med mest dvd hemma i soffan. Men det går inte att jämföra, bio är magi.
Jag vet att jag har lärt mina barn att göra flärpor men jag vet inte om dom har nyttjat kunskapen. Om jag blir morfar nån gång i framtiden så ska vi blåsa i skränflärporna som på den gamla goda tiden. Jag vet inte om man kan köpa Strong nuförtiden, men vi hittar nog på nåt.

Superhjältekraft – Att gå på bio med alla sinnen.