Jäkla förkylning.
Jag trodde den hade gjort sitt värsta, men inte då. Det finns visst lite kampvilja kvar i dom små bacillerna.
Dom har ju krigat nu i fem dagar, från halsen upp i ett öga, ut i öronen, in i skallen, tillbaka ner i bröstet.
Fast dom förlorar mark på alla flanker så vägrar dom skriva under nåt fredsavtal.
Lite sömn, ludd i skallen och en massa tjockt som ska hostas upp tvingar i stället mig till att kapitulera.
För ni vet väl hur det är när en kille är förkyld?
Men tyvärr så finns det ingen här som tycker synd om mig, ingen som kan dalta och fixa mat. Ingen som köper salt godis, och som bäddar ner mig i soffan med en kopp varmt och en bra film. Ingen som ser till att jag tar min Bromhexin och Alvedon i tid.
Jag är helt utlämnad till naturen och det naturliga urvalet à la Darwin.
Om jag inte överlever så kan ni trösta er med att jag hjälpte till att stärka människosläktet.
Stackars mig.
Superhjältekraft. – Att hoppas på ett snabbt slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Krya på dig grabben...
Jag hittade din blogg av en ren slump när jag googlade på nåt annat. Har läst den ett tag och slås av hur otroligt bra du skriver. Heja! Det är nedslående att se att du inte får några kommentarer. Skulle du ha din blogg där jag har min, på Aftonbladet, skulle du vara nerlusad av kommentarer efter varje inlägg. Men du vill kanske inte ha några kommentarer och därför väljer Blogspot...?
Jag letade efter nån mejladress till dig men hittade ingen så jag hoppas att du läser denna kommentar.
Lycka till med lägenheten!
/Madam
singelochletande@hotmail.com
Tack och tack en gång till. Klart det är roligt att få en kommentar då och då. Men jag är ju inte den flitigaste bloggaren, och jag förundras alltid över bloggare, dig MadamXYZ inräknad, som får massor av kommentarer och som svarar på alla. Jag skulle nog få tangenthäfta om jag fick lika många kommentarer som du:)
Skicka en kommentar