Just nu.

Jag hinner inte det jag vill. Jag hinner ingenting. Det känns i alla fall så, för det är fler än en som vill ha hjälp och jag säger som vanligt ja.
Jag hade en tanke att min lägenhet skulle vara klar innan jul, men nu känns inte det som en möjlighet. Allt drar ut på tiden och jag vill inte göra nåt som stör mina grannar efter nio på kvällen.
Sen ska jag försöka sköta om min kropp med lite träning också, fast det känns oändligt jobbigt när jag har annat som hänger över mig.
Skulle ha börjat måla bröstpanelen, skulle ha byggt klar sängen, skulle ha målat skänken och bokhyllan, skulle ha bytt tyg på mina pallar, skulle ha flyttat om i köket, skulle ha städat klart efter byggjobbarna och bonat golvet på toa, skulle ha hälsat på mina vänner, skulle ha bytt olja på bilen, skulle ha bakat, skulle ha köpt julklappar och börjat pynta.
Ja förutom att lösa alla jävla problem som mina chefer envetet fyller mina dagar med.
Jag är tidsoptimist, har alltid varit. Och jag brukar kunna hålla uppe farten om jag bara får vara ifred. Men nu verkar det hopplöst.
Jag har tappat lite ork och lust också, min fritid känns lika ostrukturerad som mitt jobb. Katastrof.
Jag har ingen bra pysventil och jag känner att jag blir lite lättretad och sur.
Så jag har blivit en tidspessimist, ser inte nåt ljus i änden på tunneln.
Det är kanske bra föresten, han som såg ljuset blev ju överkörd av tåget.

Superhjältekraft. – Att acceptera längden på nuet.