Hej då hjärnceller, hej då.

Jag betsar med lackbets, inte kul. Jo kul för det blir fint, men det luktar ju som om BT-Kemi har grävt ner gifttunnor i mitt sovrum.
”Sörj för god ventilation” står det på burken. Men det är minusgrader ute och dom fyrtiotvå kubikmeter med luft som finns därinne är överfulla med lösningsmedel.
Jag har öppet det lilla vädringsfönstret men lukten sprider sig med ventilationen. Det påminner mig om tider med modellbygge och sprayburkar.
I huset jag växte upp i hade vi ett hobbyrum, ett riktigt hobbyrum. Det var väl inte så stort men där fanns en arbetsbänk med skruvstäd, hyllor på väggarna, ett skåp med okänt innehåll och ett gammalt köksbord.
Överallt stod det burkar och lådor med bra-att-ha grejor. Där fick man stöka som man ville, och det pågick väl alltid något projekt.
Bland annat att måla delar till någon plastbyggsats. Jag minns inte att min mor hade några synpunkter, men det måste ha luktat i hela huset när jag brände av en hel sprayburk i det lilla rummet.
Så redan som liten pilt hade jag en vana att döda hjärnceller med ozonförstörande aerosoler, och det kanske förklarar en del.
Nej nu ska jag öppna alla fönster för ett välbehövligt korsdrag, mina näshår har krullat ihop sig.

Superhjältekraft. – Att ge min hjärncell en dos av frisk luft.