Om jag lägger mig ner och dör.

Tog ner min skogsåkarcykel från väggen och cyklade en långsväng, lite längre än jag hade tänkt. Det blev väl två mil innan jag var hemma igen, två väldigt blandade terrängmil.
Jag började lite lätt med en sväng in på grusvägen som leder runt berget som jag bor bredvid. När jag sen svängde av grusvägen och cyklade in på en liten stig som leder genom ett surhål och över ett kalhygge, upp på kanten av samma berg så började min bristande kondition göra sig gällande.
Och när stigen sen vek av åt fel håll så valde jag att släpa cykeln upp genom villskogen, över rötterna, genom lingonriset och uppför berghällarna.
Precis då så började jag fundera på vad jag gjorde egentligen.
Jag stod i det branta stenskravlet på baksidan av ett berg, långt från närmsta stig, min puls översteg rödmarkeringen och ingen visste att jag var där.
Jag släpade cykeln, för från toppen och ner på andra sidan vet jag att det går en väg.
Men jag vilade en stund innan den sista och brantaste klättringen, och i mina öron hördes bara suset av mitt eget blodomlopp.
Om jag fått en hjärtattack just där och just då så hade det väl tagit ett år innan nån Thailändsk bärplockare snubblat över min cykel.
När hade nån saknat mig? Hur lång tid hade det tagit innan nån sökt efter mig? Var hade dom sökt?
Inte i sluttningen bortom alla stigar på baksidan av ett berg i alla fall.
Nu var det ju inget fel på platsen, fullt godkänd som ett sista vilorum. Söderläge, gles tallskog och torrt, så jag hade väl inte klagat.
Men det finns kanske ändå en smarthet i att skriva en lapp som berättar åt vilket vädersträck jag stuckit, även om ingen, förhoppningsvis, ska läsa den.

Superhjältekraft. – Att bete sig som sin ålder.