Egen härd är guld värd.

Men hur många som sitter runt sin härd i ett hus som dom inte är intresserade eller kapabla att sköta om är det väl ingen som vet.
Kollar man på Arga Snickaren så verkar dom finnas överallt.
Det är alldelens för många som har tagit över sitt barndomshem i nån slags missriktad vördnad, eller köpt på sig ett renoveringsobjekt i tron att det ska gå kombinera familjeliv, heltidsjobb, fritid, en god ekonomi och husrenovering.
Det går inte, nåt kommer att få stryka på foten, antingen familjen, fritiden eller ekonomin, det är bara att välja.
Och den som inte väljer kommer att få lära sig den hårda vägen, ofta med olycklig utgång.
Men jag är övertygad om att barndomshemmets tidigare ägare, föräldrarna, hellre ser sitt barn vara lycklig i en liten bekymmersfri hyreslägenhet än olycklig i ett stort tidskrävande hus.
Vi när en ganska korkad idé som säger att varje familj måste ha eget hus, men vi frågar inte oss själva om den idén stämmer på just mig.
Är det min dröm eller är det medias dröm? Är det jag som vill ha en ny heltidshobby eller är det nåt som trugats in i mitt huvud sen jag var liten och läste Astrid Lindgren böcker?
Men Madickenglorifieringen måste få falna när båda föräldrarna jobbar heltid, vi får inte ställa så stora krav på oss själva.
När vi målar upp en bild i huvudet så ser den gärna så idyllisk ut, hur vi bara ska leka med barnen på den stora gräsmattan, mysa vid brasan när vinterstormen ylar och hålla stora familjemiddagar som på någon nationalmålares sekelskiftesskildringar.
Men verkligheten är nåt helt annat, hela tiden nåt som ska fixas och en massa massa jobb. (Ja i alla fall för de flesta av oss, den som har fickorna fulla med guld kan ju bara leja en hantverkare såklart.)
Och sen, ovanpå allt annat, så sätter vi ribban så otroligt högt, som om Martin Timells favorituttryck ”– Det är lite dyrare, men det tycker jag det är värt” vore vår ledstjärna.
Fina hus kan alltid bli lite finare, lite lyxigare, men ingen vågar fråga varför. Vi byter ut och renoverar bara för att.
Är vi lyckligare för att vi har byggt om garaget till ett svårstädat spa med mosaik och bubbelbad? Är vi lyckligare när vi gärna jobbar övertid för att betala utbyggnaden och den golvvärmeuppvärmda vinterträdgården?
Men att ställa sig vid sidan om och reflektera över sitt liv, att fråga sig "– Är det detta jag vill?" verkar vara näst intill omöjligt.
Fråga mig, jag vet precis hur svårt det är.
Jag ser på Arga Snickaren och Anders gormar på en stackare som absolut inte borde ha hus, ja visst han har säkert nån diagnos som stökar till det, men lyxfällan är också full av olyckliga husägare. Varför?
Varför ska man promt välja att vara olycklig? Eller är bara huset en avledningsmanöver för större problem som man inte vill ta tag i? Men då blir det ju bara dubbel börda.
Nu tycker du kanske att jag låter lite negativ, och då har du. . . kanske rätt. Jag har fortfarande lite taskiga husägarvibbar.
Jag har många gånger sagt att jag aldrig mer ska äga ett hus, men jag börjar så sakta ändra mig.
Det är ganska roligt också, bygga, fixa, springa runt på den stora gräsmattan, mysa vid brasan när vinterstormen ylar och ha hela familjen samlad på middag i ljuset av stearindroppande kandelabrar.

Superhjältekraft. – Att regelbundet omvärdera sina beslut.