Igenspikade minnesluckor.

Jag har aldrig varit bra på skvaller. Jag säger skvaller men menar inte den negativa betydelsen, det kan vara oskyldig information om någons arbetsplats, bostadsort eller vem som är syskon.
Det här är en sån viktig del i det sociala spelet att vi som är dåliga på det blir lite handikappade.
En del människor är ju femjävliga på att hålla reda på alla som arbetat var, och vem som har flyttat dit, vem som är släkt med vem, och om nån har gjort ditt eller datt.
Det är helt hopplöst för mig.
Sån information åker genom min hjärna som en ADHD diagnostiserad kolibri med rännskita i mach 2, och göms effektivt på nåt mystiskt ställe ibland hjärnvindlingarna, dit jag inte har fått nåt lösenord.
Jag har helt och hållet slutat att ens försöka komma ihåg. Inte för att jag är mindre intresserad av människor, tror jag, utan för att jag aldrig kommer ihåg.
Jag har väl haft en släng av alzheimers sen jag var femton eller nåt.
Jag är hopplös på namn, speciellt namn, och att då koppla ihop en händelse eller en plats till en person är nästintill omöjligt. Och att återberätta nåt som jag faktiskt minns, men utan namn att sätta in i sammanhanget ter sig ju ganska meningslöst.
En typisk grej är ju att bli presenterad för en hoper nya människor på en fest, eller som vi har, och har haft på jobbet, en hel del inhyrd personal, nåt år såg vi över tjugo nya ansikten, och det kan ta veckor innan jag känner mig säker på vad en del av dom heter.
Fattar du problemet? Men till mitt försvar kan jag säga att jag alltid kommer ihåg människorna och glömmer sällan ett ansikte.
Men när jag tänker på det så kanske det har påverkat mig på annat vis än bara socialt, det kanske är därför som jag inte är intresserad av sport, tänk dig att jag ska lära mig namnen på spelarna i ett antal fotbollslag i nån europeisk liga.
Säsongen hinner ju ta slut och alla spelarna har sålts till nya klubbar innan jag ens vet vad målvakterna heter.
Ja det är väl, om sanningen ska fram, inte bara namn jag har svårt att komma ihåg, om man är snäll så kan man kalla mig för disträ. Och jag tror säkert det finns dom som tror att jag gör i enkom för att slippa undan en del saker.
En typisk mig situation kan vara som i förrgår.
En arbetskamrat frågade mig om han kunde få samåka med mig, han skulle lämna sin bil för reparation nästa dag. – Jajjamen, sa jag och vi bestämde tid och plats. På morgonen dagen efter hade jag inte glömt, jag kom bara inte ihåg det alls.
Det kan kännas lite störigt när jag lovat nån nåt.
Men vi lever i ett informationssamhälle och våra hjärnor sorterar friskt i det överflöd av information som väller emot oss. Ibland blir det bra, ibland mindre bra.
Det är gjort många olika minnestester som visar hur skrämmande lätt vi kommer ihåg minsta struntsak men kanske missar annan livsviktig information. Så jag är väl inte ensam.

Superhjältekraft. – Att komma ihåg att… vad var det nu?