Spöka i framtiden.

Jag har så länge jag kan minnas varit mörkrädd. Jag ser inte på renodlade skräckfilmer eller tv program som Det Okända, sånt spär bara på.
När jag var liten och vi hälsade på hos min farmor, i en liten by med fem gårdar ute i obygden halvvägs upp på fjället utanför Vilhelmina, så berättades det en del historier om skrömta, vittra, småtroll och andra väsen som bodde i och runt gårdarna.
Det är klart att jag blev påverkad, särskilt som miljön inbjöd till dessa berättelser. Vedspis och sprakande kaminer i alla rum och att gå på utedass eller hämta vatten med en hink som vevades upp ur den mörka brunnen var spännande nog utan att få huvudet fyllt av okända skepnader.
På övervåningen där hördes ofta steg av nån som gick tvärs över golvet, ingen reagerade nämnvärt på detta eller försökte förklara det som sättningar i timret, då det så klart var min bortgångne farfar som höll ett vakande öga över oss.
Det fanns, som en naturlig del av livet, ett visst inslag av övernaturlighet.
Nu när jag har flyttat in i stan och det är lampor överallt så är det mer och mer sällan att jag känner av min rädsla, fast det hände en kväll för några månader sen.
Jag satt och slötittade på tv tills ögonlocken föll ihop, jag kommer inte ihåg vad jag sett den kvällen, men inget program som borde utlösa den känslan som kom över mig i alla fall.
Jag ställer mig upp och går genom hallen på väg till toa för att borsta tänderna. Då, utan förvarning reser sig allt hår på min kropp, en intensiv känsla av att inte vara ensam sköljer över mig.
Jag blir stående i hallen helt tyst, med en bultande hjärtklappning, och lyssnar efter ljud som kan avslöja inkräktaren, sen går jag husesyn, tänder alla lampor och kollar i alla skrymslen.
Känslan vill inte släppa och efter att jag borstat tänderna måste jag kolla en gång till i alla utrymmen.
Obehaget satt i ett par dagar och bara i hallen, varje gång jag passerade reste sig håret.
Jag vet att jag har livlig fantasi, och jag vet att jag själv kan framkalla sånt här, men jag är också säker på att det fins ologiska saker här i världen som inte går att förklara.
Om våra förfäder är här och spökar för oss med sina klampande steg och kalla kårar, hur ska vi då spöka för kommande generationer.
Vi måste väl följa med i utvecklingen och uppdatera andevandringen till tvåtusentalet.
Vår generation och nästa kommer förståss att uppdatera våra facebooksidor från andra sidan, och alla kommer att bli störda av mobiltelefonknatter i sina surroundanläggningar när vi vandrar genom väggarna och sms:ar till varandra.
Det kanske kommer att finnas några coola appar i våra iPhones som gör att vi kan hålla kontakten från livet efter detta.
Jag tänker då inte smyga runt och skrämmas som en iskall vind av elektoplasma, jag ska istället försöka lägga in några fina bilder på din digitala fotoram.

Superhjältekraft. – Att spöka snällt.