Vårsalong.

Jag har varit på vårsalong, och två gånger till och med, kanske lite överdrivet, men jag gick med olika sällskap så det blev så.
Överdrivet för jag gillade bara några utställda verk.
Men vem har sagt att man ska gilla konst? Huvudsaken är väl att man tycker, tänker och känner.
Och det är helt omöjligt att inte känna nåt när det hänger två toalettstolar på väggen, båda målade i en beigerandig tjock färg. Hmm. Kostade som en begagnad bil, gjorde dom också.
Undrar vems vardagsrum dom kommer att pryda? Inte ens Simon och Tomas hade kunnat göra det konstigare.
En tv på golvet visade videokonst, ”En man som eldar upp ett träd”. Filmen består av en skogsglänta där en man har sågat ner ett träd och nu eldar upp det.
Han sågar och sågar, och det ryker ur rishögen, han sågar mer och eldar mer, trädet var färskt och surveden brinner inte så bra.
Filmen är två timmar lång och handlingen avslöjas redan i titeln, ingen actionrulle direkt. DVD´n blir din för bara fyratusen, men då är det en begränsad upplaga på sju stycken. Wooaw, säkert ett klipp som kommer att stiga i värde va?
I hallen bredvid var det foton av en Argentinsk fotograf.
Hennes bilder är en samling arrangerade bilder av ett par unga flickor.
Men barnen berättar inte så mycket för mig, dom känns så tillgjorda, det är miljöerna som jag reagerar på, en slags sorgsam sliten gårdag, där allt redan har hänt, det är bara barnen som blir nåt slags hopp om en framtid. Smådystert.
Jag gillar konsthallen, det är kul att gå dit ibland och bli glad och inspirerad, ibland är det amatörer som är ruggigt duktiga, ibland är det etablerade konstnärer som visar upp nåt totalt obegripligt.
Men det är alltid nåt som är kul och för det mesta går jag därifrån med ett leende på läpparna.

Superhjältekraft. – Att försöka förstå två randiga toalettstolar.