Planlös förflyttning.

Jag är inte särskilt duktig på att planera. Jag känner att det mesta som jag säger att jag ska göra aldrig blir av. Livet är liksom ivägen och jag ska alltid göra allting sen.
Det började nån gång i ungdomsåren, för jag har aldrig haft nån utstakad bana att följa, utan livet har puttat mig lite hit och dit.
Och det har för det mesta blivit bra, men det är klart att jag har sagt.
– När jag blir större så ska jag...
– När jag blir myndig då ska jag...
– När jag har fått ett jobb då...
– När jag får barn...
– När vi flyttar till hus...
– När barnen blir större...
– När jag sparat ihop lite pengar...
– När jag får tid över...
– När jag flyttar från hus...
Sen händer allt det där, men inget av det jag sa att jag skulle göra.
Och när livet sen tar en oplanerad nittiograders sväng så blir det så tydligt.
Det sägs att planera är halva nöjet, och det kanske till och med är mer än så. Nån klok individ sa – målet är ingenting, resan är allt, och det är kanske hela sanningen.
Det är så enkelt att leva i en planerad framtid men inte så enkelt att leva just i det här ögonblicket, att njuta av resan.
På nåt vis har det här resulterat i att jag sällan planerar nåt, jag tar det mesta som det kommer och har inga problem att ändra i mina rutiner.
Det konstiga är att jag trivs bäst när mitt liv är fyllt av ordning och reda, men jag har nog roligast när det är lite kaos.
Jag skulle nog behöva någon som skapar lite oreda i mitt liv, och som vill resa med mig till ingenstans, just här och just nu.

Superhjältekraft. – Att planera nåt oplanerat.