Nästan krasch.

I förrgår höll jag på att cykla omkull.
Jag cyklade strandpromenaden runt Mobackendammen i motsols varv. När man kommer på södra sidan så går vägen lite upp och lite ner, och i utförsbacken så tittade jag åt sidan och lät mina ögon följa den andra stranden.
Då dyker min cykel ner i ett stort hål. Jag känner hur styret åker fram för att sedan komma tillbaka med full fart, och bakhjulet gör samma resa ner i gropen och på väg upp så får jag en åsnespark av sadeln så jag nästan flyger av. Jag tappar tramporna och glider halvvägs ner på stången och lyckas bara hålla styret med handlederna.
Jisses vad nära det var.
Det är flera år sen det hände sist, men när jag var liten så hade jag klippkort på cykelkrascher. Jag har skrotat många cyklar i mina dar, och flera tandläkarbesök har det blivit.
Och jag har aldrig förstått varför killcyklar har stång och tjejcyklar inte har. Aj och dubbel aj.
Kraschlexikon:
Om man rullar med god fart nedför en backe och sen sätter upp fötterna på toppen av framgaffeln och släpper händerna. Krasch.
Har man en Lantmannakeps med blank grön skärm och cyklar over en parkering med målade linjer, och sen väljer att titta upp på reflektionerna i skärmen och inte ser att sista strecket är en trottoarkant. Krasch.
När en tramp går av. Krasch.
Om man cyklar på bakhjulet i stora hoppet. Krasch.
När man cyklar allt det som går för att sladda upp på bron vid svandammen, och i stället åker rakt fram. Krasch.
Men kanske den mest spektakulära av dom alla, när jag och min bror skulle kappcykla runt Folkets Hus.
Vi startade i hörnet vid bion, och satte full fart åt var sitt håll.
Han på sin blåa Crescent med limpa, jag på en mindre obestämd cykel vars styre hade ett rött och ett grönt handtag.
På baksidan möttes vi mot varandra för där har huset ett innåt hörn. Men när vi cyklat runt hela huset och med full fart möttes i samma hörn som vi startat i så blev det inte som vi hade tänkt.
Min bror var framme bråkdelen föra mig, och jag som trampade så att kedjan glödde kunde ju inte se runt hörnet.
Plötsligt från ingenstans så dyker han upp mitt framför mig, han kommer glidandes med låst bakhjul och ett segerflin över hela ansiktet.
Jag hinner inte ens tänka ordet bromsa, förrän jag likt en målsökande missil, träffar honom mitt i sidan. Super krasch.
Jävlar så arg han blev. Jag minns faktiskt inte hur illa vi gjorde oss, jag minns bara hur arg han blev.
Jag tycker det är roligt att cykla, och jag känner fortfarande hur det ibland finns en liten grabb inuti som vill testa gränserna.
Men jag har blivit lite klokare med åren, tror jag.

Superhjältekraft. – Att inte cykla barfota och glida av tramporna.