Mardrömmar i blyerts.

När jag sitter här och tjollrar med mina små inlägg så undrar jag varför det var så omöjligt för mig att skriva nåt när jag gick i skolan.
Skriva är ju kul, även om det bara är ointressant nonsens. Men så klart, i skolan blev jag tillsagd att skriva, och mängden text kändes som avgörande, inte innehållet, och då blir det inte lika kul.
Två hela A4 blev en mardröm. Sen så skrev man ju med blyerts och alla fel betydde att jag antingen blev tvungen att skriva om eller så sudda.
Suddet är kreativitetens värsta fiende, och det borde förbjudas i skolan. Särskilt på bildlektionerna.
Det kanske är datorn som är avgörande för kulhetsfaktorn, för nu kan jag ju bara vräka ur mig långa haranger och sedan lätt gå tillbaka och ändra allt som blev fel. Och så förståss dom gröna och röda linjerna som fyller mina inlägg innan jag fixat till dom.
Min dator gnäller ofta på att jag skriver talspråkligt och vardagligt eller att mina ord kan uppfattas som gammelmodiga, och det är väl inte så konstigt för det är väl precis så jag är, vardaglig och lite omodern.
Jag ska inte terrorisera er med fler kapitel av mitt spontannovellande, för det blir inte så bra. Jag har fasligt svårt att sätta in rätt tempus i texten, det smyger sig in fel både här och där.
Man ska såklart jobba mer än en halvtimme med en text för att den ska bli nåt, men svenska har väl aldrig varit nåt av mina favoritämnen.
Men mina pekfingrar får i alla fall lite nya muskler.

Superhjältekraft. – Att inse mina begränsningar dödar bara kreativiteten.