Kapitel 1.

Jag försöker röra om i soppan men skeden bara böjer sig. Den här restaurangen är ny för mig, och jag blir därför lite överraskad av den konstiga maträtten. Nog har Jag käkat mustiga soppor förut, men den här var i tjockaste laget. Skeden fick en konstig vinkel så jag ställer talriken åt sidan.
Jag tänker minsann säga några väl valda ord till servitrisen, men hon syns inte till. Så jag lutar mig tillbaka och tittar upp i taket.
Det har en sån där grov struktur, som om någon har klistrat fast lecakulor fulla taket och sen målat allt med en långhårig roller. Undrar hur det egentligen går till?
Det rostade brödet smakar i alla fall som vanligt, så jag bryter det i bitar och tar en klunk vatten. Om jag blundar fylls mitt huvud av frågor. Varför sitter jag här? Varför beställer jag soppa en lördagkväll? Och vem fan lagar en soppa som är så tjock? Men jag har inga bra svar.
Allt beror på det senaste dygnet eller dygnen, jag vet inte så noga. Jag har bara vaga minnesbilder, men av huvudvärken och illamåendet att döma så måste jag i alla fall ha druckit för mycket. Om jag bara kunde minnas lite.
Den hårda brödkanten släpper vallmofrön som fastnar på ärmen av min grova tröja och jag sopar snabbt ner dom på golvet, jäkla tröja till att samla på skräp. Jag sväljer det sista och sitter tyst med mina tankar. Jag minns tydligt att jag låste min ytterdörr, men när var det? I går? Kanske redan i torsdags, eller? Jag känner paniken komma och jag börjar må illa igen.
Jag måste fråga någon. Men restaurangen är helt öde. Var är personalen? Och var är gästerna som skålade när jag kom in? Visst var dom här, eller? Det här är skumt. Jag ställer mig upp och ser mig omkring, inte en enda människa syns till. Jag går en vända in i köket, tomt. Ingen kock, ingen som hackar grönt eller plockar disk.
Nu blir jag orolig på riktigt. Var är alla? Utanför på gatan är det också helt stilla, jag står en stund och lyssnar, men det börjar bara susa i mina öron. Tystnaden ute är värre än tystnaden inne så jag går in och letar efter en tidning, en tv eller nåt som kan förklara.
På bordet närmast Jackvegasapparaten ligger ett Aftonblad ihop vikt. Onsdag, va fan det är onsdag! Jag kräks på golvet vid den gröna plastväxten, hulkar några gånger och kippar efter andan. Vad är det som händer? Onsdag! Jag böjer mig fram och hulkar en gång till.
Jag står framåtböjd och känner hur hela världen snurrar, mina ögon försöker fokuserar på nåt. Och jag ser nåt, vid sidan av krukan ligger en död råtta och jag låter blicken följa golvlisten och vidare in mellan borden. Nu ser jag hur skitigt det är här inne, det är fullt med bråte på golvet och ett tjockt lager damm, nej grus, täcker hela stället. Här har det inte varit nån verksamhet på flera år.
Hallå! Var är ni? Min röst ekar tom och utan svar. Jag ser tydligt mina fotspår i dammet, men inga spår av någon annan. Var alltihopa en hallucination eller drömmer jag?
Jag tittar på tidningen igen, papperet är gult och lite frasigt, trycket har blekts i solen. Tidningen är garanterat flera år gammal, men datumet säger ändå att jag är i framtiden.

Superhjältekraft. - Att inte veta.