Kapitel 2.

Mitt armbandsur brände mig. Jag kände att det var nåt konstigt, men jag fattade först inget. Nu har jag tagit av mig klockan och lagt den på stenen bredvid mig. Visarna är borta och urtavlan har fått en ny och mörkare nyans. Jag fattar ingenting.
Kan det vara kortslutning? Men det lilla batteriet kan väl inte alstra nån vidare värme. Och var är visarna?
Jag sitter på en liten stentrappa i en skog som jag inte känner igen. Det borde ha varit en park här. Det var i alla fall en park när jag gick in på restaurangen, men hela världen har ju blivit galen, så nu är det en skog.
En tyst skog. Eller kanske inte så tyst, men den låter inte som en vanlig skog. Den brummar, ett surrande brummande ljud, som när man skruvar upp volymen på en billig förstärkare utan att sätta igång Cd-skivan. Träden rör på sig, jag ser att dom växer. Det är knäppt, men jag tror att allting växer, för alla buskar och alla träd, ja till och med marken rör på sig.
Men det hörs inget, bara brummande. Jag trodde först att ljudet bara fanns i mitt huvud, men det finns överalt här ute, och det kommer från ingenstans och överallt på samma gång.
Jag måste blunda och hålla för öronen en stund, jag tror jag håller på att bli galen. Det svider på min handled, klockan har bränt ett stort märke på min arm. Skit klocka. Den här klockan köpte jag på annandagsrea för tre år sedan, och den har ju funkat hur bra som helst, bara behövt byta batteri en gång i våras.
Jag tittar på klockan, siffrorna på urtavlan är suddiga och det ryker lite från det bruna läderarmbandet. Jag petar lite på den med en pinne och plötsligt exploderar klockan. Den poppar till som ett poppkorn och sprider delar överallt. Jag hoppar rakt upp och skriker. Fan va rädd jag blir.
Det ligger några bitar glas och en del metallskärvor kvar på trappan, resten har spridits ut på gruset, gräset och på mig.
Jag blöder på handen, men det är bara små rispor. Mina byxor och min tröja är fulla av glänsande metallspån. Det här är vansinne. Jag sopar av mina byxor, men på tröjan har bitarna smält fast. Och där, mitt bland små blänkande kugghjulsdelar sitter en visare, jag tror det är timvisaren.
Jag stannar upp och stirrar på den. Det sitter en visare på min tröja som kommer ifrån en exploderande klocka? Men min klocka har ju inte haft några visare idag? Jag pillar lös den och håller den i min hand.
Var har du varit?

Superhjältekraft. – Att inte förstå.