Ett sista biobesök.

Såg filmen Nobels Testamente och kan inte säga att den gjorde så starkt intryck på mig.
Full av konstigheter och tveksamt skådespeleri. OK några roliga vändningar och ett par nya ansikten gjorde ett tappert försök att klara godkänt men.
Men. . . Men det blev ändå ett härligt biominne. Ett farväl till en fantastisk självklarhet, en underbar tveksamhet.
Ett sista kommentatorsspår som borde ha varit inspelat och en glöd som lyste upp hela salongen.
Vi var fyra betalande i salongen och det var kanske tur, för den sista föreställningen var precis som förväntat, varm, engagerad, klok och väldigt vacker. Inget som går någon obemärkt förbi, särskilt som skratten smög i mörkret.
Jag kommer att sakna djupet i den salta popcornslådan och den stökiga textraden på biljetten.
Exitskylten lyste grön och meddelade att detta var utgången, men den kändes ändå glad, lycklig för att just dom stolarna i salongen blev upptagna ett par timmar.
Lycklig för att eftertexten var tydlig och kvällens kyla bara förfrös fingrar och tår.
Jag hoppas att vaktmästaren som sopar ihop smulorna också ser till att stolarna blir lediga igen, bara neonljuset först får slockna och dom krokiga rören får kallna lite.