Yppiga toppar och fuktiga dalar.

Knöligt, buckligt, skrövligt.
Tänk att du sitter där på din kammare och ska rita en karta över världen. Du startar lite smått med ett land, ritar skogar, sjöar, ängar och fina stränder längs med kusten.
Men du blir inte riktigt nöjd så du tar ditt papper och skrynklar ihop det för att kastas, men så hips vips ser du att papperet blev Norge, ett skrynkligt land i väster.
Det märks när man kör bil några mil längs kanten, bara upp, ner, krok, krök och krön.
Jag åkte från flyget och genom Oslo på vindlande kringled och i svindlande genomfartstunnel.
Försökte hålla samma tempo som alla stressade storstadsbor, filbyte, vägbyte och alla andra byten i förlorakörkortstempo. Inte nåt som passar en lugn norrlänning.
Men så fort jag lämnade stadskärnan så kom köerna, allt stannade av till landsbygdsfart, vägbygge på vägbygge i en infrastruktur på uppgång.
Det syns att dom har pengar, allt är banne mig en enda stor byggarbetsplats.
Men det finns ändå en oskyldig känsla i landet, alla hus är vita och dom klänger sig fast på fjordkantenssluttningar likt kokosflingor på en chokladtopp.
Särskilt på natten när ljusen ser ut som stjärnbilder, svävandes under horisonten. Det är onekligen ett vackert landskap, fylke efter fylke, böljande och stupandes.
Jag körde längs Oslofjordens knöliga kant och tunnlarna bara avlöste varandra.
Tunnelöppningarna ser alla olika ut, en del har små inramningar, en del är svulstigt utsmyckade, några är skogsbeklädda kullar andra är kala klippor.
En del känns stora, en del mörka och lite trånga.
Jag åkte över en bro och in i ett berg, och ut ur ett berg, och in i ett berg, och ut ur ett berg, och in.
Så fortsatte det, in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . tills imman lade sig på vindrutan.
Norge är ett väldigt erotiskt land.