Tro på och älska sig själv.

Så lätt att räkna bort sig själv i en ekvation, för den som inte tror på sig själv finns alltid möjligheten att bli osynlig.
Men man behöver inte försvinna helt, det vanliga är väl bara att vissa situationer gör en obekväm.
Att man ibland känner av en sviktande självkänsla och därför klankar på sina upplevda tillkortakommanden, och att man då säger negativa saker till sig själv är väl ganska vanligt.
Men kom ihåg att då är det självbilden som talar, och den har jag ju nämnt tidigare. Den vill gärna luras, så det den säger ska man källgranska och omvärdera.
För vi glömmer så lätt bort att vi bara är som alla andra, ingen är felfri.
Jag läser några blogginlägg om det här med att älska sig själv och hur man vet att man gör det. Det verkar vara ett aldrig sinande ämne i bloggvärlden.
Och för den som vill ändra på ekvationen så finns det såklart nya sätt att tänka.
Många kloka saker är väl sagt i den här frågan för alla har väl nån sida av sig själv som man ogillar, inte hela utsidan eller hela insidan hoppas jag.
Men nåt litet skrymsle som man har svårt att älska, det har väl alla. Eller som en annan bloggare sa:
”. . .det sägs ju att man måste älska sin egen kropp, själ och hela fadderullan, innan någon annan kan göra det. HerreGud! Skulle det vara ett sånt krav skulle väl ingen leva ihop med någon. . . /erviluca”