Silversmide.

Jag har ju börjat på kvällskurs. Äntligen. Jag har stått anmäld i ett och ett halvt år, men det har inte blivit av tidigare.
För få anmälda deltagare, föräldraledig ledare och för lite anmälningar igen. Det var samma visa förra gången jag anmälde mig till en kurs, men då blev det till sist en specialare med ett jobbgäng från lassa.
Varför är folk i den här stan så ovilliga att lära sig nåt nytt? Och sen är det bara tjejer som går kurs, inte för att jag klagar, det är bara trevligt. Men det är lite lustigt. Vad gör killarna? Spelar golf?
Men nu ska kreativiteten sättas på prov. Jag är alltid så inne i det här att få lära mig nåt nytt och kul, att jag glömmer bort att jag ska prestera nåt också. Vad vill jag göra, tillverka, skapa?
En snabb blick i en inspirationsbok och sen skissa lite.
Gör nåt svårt och utmanande, säger våran ledare.
Hm, Den lilla biten silver stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka. Vad ska du bli? Jag får veta att det nästan inte går att misslyckas, för det blir alltid blankt och fint.
Jag har fått en bit silvertråd också, och den kan man göra öglor av, eller nåt typ ba va?
En klassisk döskalle kan ju aldrig vara fel, och med några fastlödda eldsflammor bakom så har jag en utmaning att såga, slipa, hamra, värma, löda, beta, putsa och polera. Men vad jag ska göra av tråden, det har jag ingen aaaning om.

Superhjältekraft. – Att göra nåt kul, som att gå kvällskurs.