Bara ett litet slick.

Tänk dig ett tjockt lager av rimfrost. Ett oemotståndligt gnistrande ludet lager av vita iskristaller.
I kvicksilverlampans bleka sken får det liv, det blinkar till dig.
– Smaka på mig. Nästan som glass, du bara måste göra det. Du sträcker ut tungan och känner hur frosten liksom pirrar på tungan när den smälter, bara smaka lite.
Det finns en magi i sådana kristaller, sådana som bara bildas på iskallt järn.
Det är minus trettiotvå och värmen på din tunga rår inte på lyktstolpens förmåga att frysa vatten till is. Det tar noll komma sju sekunder för alla papiller på din tungspets att förenas med det galvaniserade järnet.
Du sitter obönhörligen fast, ensam i den klara vinterkvällen. Din andedräkt ryker och bildar nya kristaller på stolpen, halsduken, kanten på mössan och dina ögonfransar.
Du drar lite och känner hur ont det gör, törs inte dra mer av rädsla för det onda, men kylan gör också ont. Försöker värma dig lös med lovikavantarna, fast dom är blöta och fastnat också på stolpen.
Häääääälh. Paniken får ditt hjärta att slå hammarslag och tårarna rinner på dina röda kinder. Häääääälh. Du är ensam, aldrig förr så ensam.
Tungan har domnat bort och det finns inget alternativ.
Allt är över på några evighetslånga sekunder, och den biten av tunga som sitter fastfrusen på en av kommunens lyktstolpar kommer så småningom att tina lös. Fast några dagar framöver kommer den röda fläcken av slemhinna vara det stora samtalsämnet hos grannskapets alla ungar.

Det handlar inte om mig, jag var en av grannskapets ungar. Men jag behöver bara tänka tanken för att känna hur ont det gör.
Köldexperten säger att man ska kissa på tungan, jo det är lättare sagt än gjort. Kan du tänka dig hur det skulle gå till?
Påbyltad som en astronaut med snö upp till knävecken. Inte ens den vigaste strippa skulle kunna åla sig runt stolpen och pinka med sån precision.
I boken Populärmusik från Vittula så ligger huvudpersonen på knä med läpparna fastfrusna i backen, dessutom så vill jag minnas att han hade tillgång till en mugg.
Fusk.
Jag har suttit fast ett par gånger, men aldrig dragit mig lös.
En gång följde jag min mor till konsum, fast jag stannade ute i snön och lekte. När hon hade handlat klart och kom ut från affären så stod jag mycket stilla med tungan väl förankrad i det smidda trappräcket.
Jag fick en skopa varmt vatten.
Det enda min mor sa var. – Det var tur att det inte var din bror, han skulle aldrig ha väntat.

Superhjältekraft. – Att ha is i magen, eller kanske hellre varm choklad.