Det eviga sökandet.

Vad är det som händer med världen. Ja jag pratar inte om världen i stort, för den har alltid varit körd. Mer om världen i det lilla, det lilla kärlekstörstande Sverige.
Nu läser jag att Isabella Löwengrip har svårt att träffa killar, hur är det ens möjligt? Är det bara ett strategiskt publicitetstrick?
Jag ska inte säga att jag vet så mycket om henne men man har väl zappat förbi nåt program ibland där hon varit gäst. Och för att vara en representant i modebloggarnas rätt så skruvade skara så verkar hon ändå vara relativt ok.
Hon lever i en värld där hon träffar hur många människor som helst, hon är utåtriktad och säger sig söka efter kärlek. Vad är problemet?
Hon skyller på kändisskapet, på killarna i Stockholm och att hon saknar nån som är äkta.
Ok jag går med på kändisskapet, det skapar ju en pseudoverklighet där inget är äkta kantänka. Men då vi norrlänningar under så många år skickat ner så många underbara och stabila människor till att befolka huvudstaden så borde det inte vara långt till äktheten.
Hon behöver bara lyssna efter en lite långsammare akustisk fonetik, söka killar som inte dräller runt i backslick och flashar med ett övertrasserat guldkort.
Hon borde kolla in reklamen för Norrlandsguld och sen spana efter tecknen, då mångdubblar hon chansen att få en kille med båda fötterna på jorden.
Kanske inte alltid den mest spännande, men troligen så mycket äkthet som hon orkar med.

Superhjältekraft. – Att skilja agnarna från vetet.