Flum dum.

Jag var på mässa i söndags, ja inte en sån i hus med takhöjd och rabblande kille i lustig hatt, utan en sån som har en massa trugande försäljare som kränger mer eller mindre nödvändiga prylar till nåt som sägs vara mässpriser.
Jag tycker mest att det är roligt att bara gå runt och kolla, så det tog fyra timmar innan plånboken öppnades. Men då var det för att killen som sålde var rolig, hade nåt som jag trodde var en innovativ nyhet, och som verkade lite lagom tveksam rent logiskt. En slags miljövänlig utmaning att testa, och inte märkvärdigt dyr.
Men innan jag gick och lade mig så kollade jag upp prylen på nätet och hittade en massa lyriska kommentarer av en del hippietyper, en del tveksamma kommentarer av några förståsigpåare och en total sågning av en välrenommerad testfirma.
Helt verkningslös i ett vetenskapligt test, och jag småskrattade åt mig själv när jag läste resultatet.
Alltså lika lättlurad som en femåring i april.
Men jag är ju sådär blåögd ibland, aningslöst godtrogen och lite slö i skallen.
Fast prylen kan ju få ett framtida samlarvärde, och mina barnbarnsbarn kan vara med i antikrundan och låta någon expert i konstig frisyr med lyriska ordalag berätta för fnissande tv-tittare vad en naiv mässbesökare kunde köpa i början av tvåtusentalet.
Så det kloka vore nog att aldrig ta ut den ur förpackningen.

Superhjältekraft. – Att kunna skratta åt sig själv.