The walk of shame.

När jag gick till min samåkning i morse så kom det en äldre man med rullator utskuttandes över snödrivan mitt fram för mig.
Han kom från ett bostadsområde och försvann in i gångtunneln i riktning mot ett annat.
Jag fick genast känslan att det här inte var en vanlig morgonpromenad, snöslasket nådde upp till naven på dom sladdrande hjulen och mannen hade fina lågskor.
Den dåligt skottade cykelbanan visade inga spår av en tur och returpromenad, och det fanns en oväntad spänst i hans steg då gubben verkade ha bråttom.
Jag gissar att han snabbt behövde hem innan hemtjänsten skulle komma och hjälpa honom upp ur sängen, detta var en äkta walk of shame.
Klockan var ganska prick sex och det betyder ju att alla hans bekanta redan varit uppe i två timmar och väntat på morgontidningen, så att försöka smyga hem obemärkt genom grannskapet, det tror jag han gick bet på.
Men jag kan bara gratulera, nattens eskapader hade då fått igång blodomloppet så pass att en halvmeters snödriva enkelt passerades med en snygg backflip 360.

Superhjältekraft. – Att hålla sig evigt ung.