Nästan lapphandskar.

Det kom tre centimeter snö och allt blev så mycket trevligare, vitt vitt.
Jag satt inomhus och såg hur den föll, sakta dalande i stora härliga flingor. Kände ett sug av att gå ut, springa runt och fånga snöflingor på tungan, men tänkte att jag nog skulle bli dumförklarad då.
Sen råkade jag nämna mitt snöflingefångarsug vid fikabordet en rast, och gissa hur mina kompisar reagerade. Mm, dumförklarad.
Men det blir jag lite då och då ändå, jag borde väl ha lärt mig att hålla en del av mina idéer för mig själv vid det här laget. Men jag funkar inte på det viset, jag lär mig aldrig.
Och det är ju roligt när andra reagerar, särkilt om jag kan väcka ett sen barnaåren slumrande behov av att jaga sakta fallande smaklösa iskristaller.
För alla borde fånga snöflingor när tillfälle ges, vad är det annars för kul med ett snöfall?

Superhjältekraft. – Att fånga dom små tillfällena av glädje.