Ostökigt, är det då stökigt eller inte?

Förra gången jag såg programmet Maniska Samlare så kände jag mig nödgad att gå iväg med förpackningsåtervinningen.
Att en människa kan råka ut för en traumatisk händelse som vänder livet upp och ner det är jag väl införstådd med. Och att själens sjukdomar kan ta sig uttryck i nästan vad som helst kan jag också fatta.
Men att man kan bo tillsammans med en manisk samlare och varje dag klättra över berg av grejor, bergskedjor av prylar och skrot, det har jag svårare att förstå.
Det ska till mycket kärlek för att klara ett sånt förhållande.
Jag är ingen pedant och tro mig, jag kan samla på bra att ha grejor om jag bara får chansen.
Men dom som har verkliga problem samlar ju inte bara på saker, dom samlar ju också på skräp och sopor.
Min lägenhet är nog en väldigt typisk ungkarlsboning tror jag, ja bortsett från att jag inte har några levande växter. (Dom ensamma killarna som jag känner verkar ha en förkärlek för gröna växter)
Jag har lätt övermöblerat, ganska strikt, förhållandevis lättstädat. Kan vara ett sätt att kompensera för min stökiga hjärna.
Ett boende som kanske saknar lite hemtrevnad, eller jag vet inte hur jag ska säga, jag tycker om mitt hem, men det saknas nåt.
Jag vet inte hur mycket av mig som finns under detta tak, kanske mycket, kanske inte alls.
Jag har försökt att möblera i en stil som jag gillar, lite mörkt, lite grovt. Men ibland så skulle jag vilja ha ljust och lantligt.
Det är lätt att säga – jag möblerar och fixar som jag vill här hemma.
Men blir det som jag vill när ingen annan ifrågasätter mina idéer, när jag sätter upp tavlorna för att dom passar just där just då?
Ibland behöver jag nån som säger emot för att jag ska veta hur jag vill ha det.
Verkar det sakna logik? Mm, det haltar lite men ändå.
Det kanske helt enkelt saknas en till person här.
Men jag har också lite stökigt under ytan, precis som jag är själv, mina förråd och garderober har en tendens att bli slutförvaring av en massa saker som jag borde slänga.
Om man skulle kolla mina gener i rakt nedstigande led från den tiden det bara fanns två jobb, jägare och samlare, så skulle nog ett DNA prov visa att jag är en samlare.
Men jag håller det i schack, ungefär som alla andra normalstökiga.
Nu ska en ny omgång av programserien dra igång igen, samlarna ska sättas ut till allmän beskådan och jag är en av dom som tittar ibland. En av dom som förfasas och fascineras av det kaos som dessa människor lever i.
Det känns som om mina odiskade tallrikar ändå är ett litet problem i sammanhanget, för vad brukar man säga? Bättre med lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Superhjältekraft. – Att känna sig hemma hemma.