Musiken i mig.

Det är svårt att inte älska den här grabben, men jag förstår den uppgivna kommentaren som nån skrivit i fältet under: No matter how good you are at something, there will always be a kid in Asia doing it better!
Nu är våren räddad för min del i alla fall, jag ska gå gitarrkurs.
Tror jag egentligen själv på den idén? Idén om att jag kan lära mig spela gitarr, ja jag ska i alla fall göra ett försök.
Några jämrans ackord ska det väl bli, man behöver väl bara tre för att spela lite runt lägerelden har jag hört.
Och den underbara låten här under har bara två ackord.
Lika roligt är att det blir ett gäng från jobbet som också hakar på.
Jag fick en gitarrbok i julas av mina tjejer och jag har suttit i korta stunder och klinkat, inte mer än att jag inser att det blir svårt lära en gammal hund att sitta.
Och man får jäkligt ont i fingertopparna, dom måste härdas mera.
Det här inlägget skulle egentligen handla om nåt annat men det blev på tok för personligt, men jag kan säga att mina glesa besök här beror på att någon har skakat runt med snögloben och allt inuti virvlar och snurrar.
Det är en så galet härlig känsla att inga murar orkar stå emot. Måste försöka hålla fötterna på jorden, jag är ju inte fjorton längre.

Superhjältekraft. – Att plinka på rätt strängar.