Idéentreprenör.

Om jag bara hade haft en liten entreprenörsgen.
Att omsätta en tanke till en säljbar produkt eller tjänst det är inget jag fått med mig hemifrån, och inget man fick lära sig i skolan, i alla fall inte på min tid.
Jag tror att man mer eller mindre ska ha det i sig, men att man säkert med varierande framgång kan lära sig också. Det underlättar ju om man har nån företagare i familjen. En mentor.
En av mina bästa kompisar från lågstadiet är egen företagare. Han var också den som alltid idkade byteshandel med oss andra, allt från leksaksbilar och bytesbilder till cyklar bytte ägare när vi var små. Jag gjorde bara dåliga byten som jag genast ångrade.
Nej handel är inte min styrka, men att lösa problem. Idéer är det gott om, fast som alltid är det väl bara en av hundra som tål att granskas. Men så ska det väl vara med idéer, dom ska flöda fritt för de bästa föds ofta ur nåt helkorkat.
Problemet är ju bara att få betalt för dom. Det är kanske läge att starta nåt vid sidan av.
Jag skrev till en underhållnings chef på SVT och presenterade en programidé som jag går och bär på. Men han svarade bara mycket korrekt att min idé var förmycket idé och att dom inte utvecklar några programidéer själva. Jag måste utveckla den lite och sikta in mig på nåt produktionsbolag istället.
Sen var det ju det där med pannkakorna och tygkassarna och stegen och lådbilarna och annonserna och oordningen i klassrummen och, och, och.
Det skulle vara roligt att omsätta nån idé till verklighet. Jag måste nog skaffa en F-skatt sedel och läsa på lite.
Men så är jag ju lite lat också. Jag kanske ska börja med att lösa det problemet.

Superhjältekraft. – Att lägga idétorkan i blöt.