Åttiofemtiosex eller sextiofemton.

Var i helsike bor jag. Måste nog tatuera in min adress på armen.
Jag har ju bott här i typ tre och ett halvt år, men jag kan fortfarande bli osäker på vilka siffror som ingår i min adress. Det är nästan komiskt.
Som i julas när jag var på Elgiganten och köpte min kamera.
Killen i kassan frågade om jag hade handlat där förr och sen började han leta i kundregistret. Uffe Uffe Uffe.
Först hittade han min förra adress, huset i skogen, men den kunde jag ju avskriva, sen hittade han rätt gata men nummer femtiosex.
Femtiosex ??? tänkte jag, känner igen det, hmm jo det är ju mitt postnummer.
– Har du nån fler?
– Jo, samma gata nummer sextioåtta.
– ??? känns lite bekant, det är säkert jag.
När jag kom ut ur affären så tittade jag på garantisedeln, det kändes ändå lite konstigt med adressen.
Pling! Jag bor ju på åttiofyra!
Hallå, åttiofyra och sextioåtta är ju förvillande lika eller hur? Not.
Jag kan bara skratta, typiskt mig. Det är inte så många som heter som jag så alla adresserna var förståss mina.
Femtiosex sa jag när jag hade nyflyttat och köpte tvättmaskin, sextioåtta en förvirrad dag när jag köpte en billig DVD spelare till tjejernas rum.
Det är nåt med kombinationen av gatunummer och postnummer som snurrar till det för min enda hjärncell.
Visuellt har jag dock inga problem att hitta hem, tur är väl det.
Tjugosex steg väster ut, femton steg söder, gräv vid det stora krysset.
Inte riktigt så men nästan, husen här ser ju alla likadana ut så det är inte hundra säkert att man kommer rätt.
Och hittar du mig irrande och förvirrande så kan du ju kolla på min underarm, det är inte omöjligt att min nästa adress står där.

Superhjältekraft. – Att bringa ordning i en stökig hjärna.