Egen härd är guld värd.

Det är roligt att läsa alla arga kommentarer som dyker upp när Nanok ifrågasätter våran jakt på det perfekta livet.
Debattinlägget lyder:

”Villalivet är en mansfälla.
Jag kramar hellre mina barn än klipper gräs när jag är ledig.

I en färsk undersökning ¬ansåg 30 procent av svenskarna att det är viktigt att ha ett hem som impo¬nerar på andra. Alltså ¬inte som man trivs i, utan som ”imponerar” (och det var inte bara i Stockholm).
Föreställningen om bostaden som någon slags helgedom genomsyrar allt mer vårt samhälle. Det ska inte bara vara ljust och fräscht och teppanyaki¬hällar i varje hörn, det ska också vara perfekt städat från taknock till entrégrind, gräset klippt, takplattorna lagda.
Stockholmsfamiljen satsar sina oroliga amorteringar på villan i närförort och förutom att paret måste jobba 80 timmar i veckan för att få ihop till alla kostnader, inklusive barnens moderiktiga kläder och aktivititetsavgifter, så måste hemmet också dofta Ajax varje dag. Man vet ju aldrig när grannen kommer och ringer på.
Jag har själv prövat villalivet. Och visst. Gillar man att åka bil till allt, att se ut över ett fullständigt dött landskap (var gömmer sig alla villaägare, framför LED-tv:n?) och att tillbringa vilotimmarna bakom gräsklipparen eller under diskbänken så är det ett utmärkt livsval.
Trots att det är livsfarligt att som man uttala sig om jämställdhetsfrågor (jag är rädd i detta nu) vågar jag dessutom påstå att villalivet är en riktig mansfälla.
Traditionellt har ju hemmet setts som ett kvinnofälla, men med dagens millimeterjämställdhet sköts städ/disk/mat/tvätt lika inom parförhållandet. Biltvättandet, avloppsrensningen, borrandet, däckbytet, byggprojektet, gräs/snö-röjningen, vedhuggningen och lådbärandet, däremot, är fortfarande mannens domäner. Och antalet sådana sysslor blir tveklöst fler i förortsvillan än i hyresrätten inne i stan. Baka bullar kan man göra lite var som helst, men takplattorna lossnar inte på nedre botten över gård.
Egentligen är det ju inget fel på villan som idé, det är samhällsklimatet med bostaden som ”ett sätt att leva” som har ställt till det.
Duktigheten har blivit en folksjukdom. Många människor kan inte prata om någonting annat än allt det duktiga de gjort under veckan. Att exempelvis vilja ligga ner och bara vila är numera någon slags hädelse. Du ska vara lönsam, lille vän. Och hemmet är ditt bevis.
Men tycks det inte koka ¬lite bakom tapetklistret? Krog¬shower om bostaden och tv-serier som ”Solsidan” är inte bara på skoj, det finns en ilska bakom de nya folknöjena. De ständigt aktuella mans- och kvinnorollerna är på glid.
Jag menar inte att mannen ska tvinga sin kvinna att byta två av bilens däck. Men kanske måste vi börja vara lite mer försiktiga med hur vi vill att livspusslet ska vara konstruerat. Tid är inte pengar eller yta, det är bara tid.
Nej, helgad vare hyresrätten. När listerna lossnar ringer jag bara fastighets-Anders, som inte tar betalt per timme när han i blåställ knäböjer för att laga mitt hem. Och jag kan i?stället ¬ägna de få lediga timmarna jag har ¬efter jobb, räkningar, tvätt, disk och städ till att krama och leka med mina barn, eller kanske träffa en vän.
Nanok Bie”

Har han rätt eller? Alla gör ju vad dom vill med sin tid och sina pengar och jag vill också ha ett fint hem. Men jag hoppas att jag vill så för min egen skull, inte bara för att imponera på mina medmänniskor.
Men vi har ju svårt att sålla i kravlistan som formligen sprutar ut ur våra Tv-apparater, ur alla tidningar, bloggar och hemsidor.
Var den perfekta personen, lev i den perfekta världen. Köp och köp mera.
Om någon säger emot så blir denne genast anfallen och förlöjligad. Jag tror att debattinlägget hade över åttio kommentarer, dom allra flesta ilskna.
Svenssonlivet måste förvaras i alla lägen, även om Svensson numera går på knäna och just så pass har näsan över den ekonomiska vattenytan.
Sen ställer han i samma text frågor om könsrollerna, och det är ju en så komplicerad fråga att alla alltid blir arga om man vill diskutera den.

Men jag säger: -Upp till kamp alla villaägare, ni har alla en skyldighet att styla era hem med Italiensk mosaik i mönsterlagd artistic deco, golvvärme och Nero Marguinia marmor, ett tre kubikmeters spabadkar med femtioen jetstrålar, ultra modernt kök designat av Piero Lissoni, en fruktansvärt obekväm soffa från Kelvin Giormani och lampor á la Louis Poulsen.
Men först så ska ni kratta bort gammalt torrt gräs, lufta och gödsla gräsmattan, rensa och kratta grusgången, rensa och gräva om i alla rabatter, tvätta fasaden, olja altanen, räta upp allt som tjälen har flyttat på, måla broräcken, rensa hängrännor, trimma häcken, måla fönster, köra bort fem släpar med trädgårdsavfall till tippen, tvätta av trädgårdsmöblerna, byta den trasiga vattenkranen, fixa ny pump till den lilla dammen, byta ut dom ruttnande vindskivebrädorna, gräva om i trädgårdslandet, lägga om dom krokiga trädgårdsplattorna, köpa nya dynor till hammocken, plantera buskar, byta trasiga glas i växthuset, spendera en hel dag på att få igång gräsklipparen, spendera en hel dag med att köpa en ny klippare och skruva ihop den, sätta ut penséerna, byta tyg i markiserna och laga pergolan som snön tryckt sönder.

Vem i familjen som byter däck på bilen får ni väl singla slant om.
Men vad ni än gör, glöm inte att krama era barn.

Superhjältekraft. – Att bara njuta av en vacker dag.