Tro.

”– Ja skule villa prauta med dei om jeusus”. Killen är oklanderligt klädd och hans kompis lika så, och han hinner inte säga nåt innan jag vet vad han ska säga. Jag tycker lite synd om dom, komma till världens mest sekulariserade land med ett uppdrag i guds namn.
”– Haur dou fundeirat pau …” jag försöker avbryta så vänligt jag kan men han är snabb och vinklar samtalet. När jag drar igen dörren frågar han om jag känner någon som kan vara intresserad av ett samtal.
Jag blir väldigt frestad att skicka killarna till min kompis uppe på krumtoppen, men det vore ett grymt skämt mot dessa oskyldiga amerikanare.
Att missionera på detta sätt verkar i mina ögon totalt meningslöst. Hur många är det som släpper in dom? Hur många är det som samtalar längre än femton sekunder i dörröppningen?
”– Trour deu pau goud?” Måste vara som att bli utsänd av Julius Cesar att invadera en liten Gallisk by. Jag pratar inte om min tro med mina kompisar ens, så varför skulle jag vilja prata med en obekant kille i dyr kostym.
Vill man prata med människor måste man närma sig dom på människors vis. Och var är brudarna? Finns det inga Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga Tjej Missionärer?
Jag vill inte förlöjliga någons annans tro, men jag tror inte knackadörrmissionering är rätt väg att gå.
Dom borde öppna en pub istället. Efter några stora starka blir ju dom flesta väldigt pratsjuka, och efter några till så öppnas ju möjligheten att verkligen tala om livets svåra gåtor.
Anordna karaoke aftnar där anläggningen är riggad att mixa in alla dom stora religiösa slagdängorna under kvällen.
Låt ett gäng snygga Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga Tjejer ockupera bardisken á la Koyote Ugly och svenska killar ”skule villa prauta om jeusus” som aldrig förr.
Om man vill verka för en dialog så tror jag att detta verkligen skulle effektivisera hela missionärsgrejen.

Superhjältekraft. – Att trou pau naågonting.