Jag har haft turen att få hålla kärleken nära några gånger.
Alltid förpackad i lagom glittrande omslagspapper, och kvinnan jag gifte mig med var inget undantag.
Jag visste att hon var eftertraktad, andra killar flörtade öppet med henne. Men det gjorde mig bara stolt på nåt sätt, hon ville ju vara med mig. Hon berättade ibland om sina konferensresor och företagsfester och vad som hände där, och jag har förstått att det funnits tillfällen då det erbjudits möjlighet till lite kuckelimuck.
Jag har trots det aldrig varit svartsjuk i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig osäker. Ja, tills äktenskapet kraschade.
När jag förstod att det var en annan person inblandad så slog den till med full kraft. En förpestande mörk och destruktiv känsla.
Jag började väga hennes ord på silvervåg, ville hitta ledtrådar. Mina öron spetsades när hon fick telefon, misstänkte att alla hennes mejl sändes till den nya och handlade om mig.
Det är inte kul att dela hus i det läget. Men en skilsmässa med husförsäljning tar ju lite tid att fixa.
Jag kan ärligt säga att svartsjukan var en så oerhört nedbrytande, en så självdestruktivt känsla att jag bestämde mig för att aldrig känna så igen.
Aldrig mer.
Jag bestämde där och då att jag inte ska ha svartsjuka i mitt känsloregister. Om och när jag träffar en ny kärlek så blir det hundra procent förtroende, noll procent svartsjuka.
Kärlek kommer inte med någon garantisedel och man får helt enkelt passa på att njuta av den så länge den vill stanna.
Ibland tror jag att en del tjejer vill att killarna ska vara lite svartsjuka, lite bevakande, så att tjejerna får känna sig åtråvärda. Men det är i så fall en stor missräkning, svartsjuka bottnar i dåligt självförtroende, låg självkänsla och misstroende. Ingen känsla som för nåt bra med sig.
Och vem vill ha en partner som hindrar en från att träffa nya människor eller göra roliga saker.
Svartsjuka är helt värdelöst, så ge inte efter för den.
Superhjältekraft. – Att lita på den som litar på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar