Fy på mig.

Jag känner hur den här bloggen sakta förvandlas till ”Uffe Viking – En surgubbes bittra försök att spy galla över allt och alla”.
Men jag har ju sagt det förut, kanske ni som känner mig slipper att umgås med en stor surstömmel IRL, om all skit kommer ut här, så att säga.
När man är singel så har man ju ingen att ventilera med på kvällarna, och sånt som inte kommer ut i små portioner byggs gärna på tills det är en hel hink. Nu låter det som om jag är en sur och grälsjuk person, men jag hoppas inte att folk tänker på mig i dom termerna.
Jag ska försöka vända trenden med detta sista gnällinlägg.
Att prata politik är inte alltid så välkommet, det har blivit lite obekvämt som samtalsämne. Valhemligheten har blivit så stor att vi inte ens vill släppa ur oss en avslöjande kommentar, och den som tar ställning blir genast dömd.
Att jag inte gillar den blå politiken kan sammanfattas i tre saker som händer just nu. Sverige går bättre än på länge, men antalet fattiga barn ökar. Antalet arbetslösa minskar, men antalet människor som behöver försörjningsstöd ökar. Fotfolket får stå tillbaka ekonomiskt medan samhällstoppen badar i sina växande tillgångar.
Vi bygger ett ojämlikt samhälle och jag tycker inte om det.
Ankeborg har blivit ett föredöme.
Jag såg en liten föreläsning på Kunskapskanalen här om dagen. En av världens mest lovande uppfinnare, Pranav Mistry, pratade om interaktion mellan hjärna och teknik i datavärlden.
Killen är oerhört finurlig och jag blir imponerad av hans idéer, men jag sitter också och tänker på hans ursprung. Han är från Indien, ett land med stora skillnader i levnadsvillkor.
Vad hade hänt om han hade fötts som kastlös? Om en av världens klurigaste människor inte hade fått mat för dagen? Inte hade fått gå i skola? Om han hade blivit dömd till att samla drivved för sitt uppehälle? Hade vi nånsin fått veta hur duktig han är?
Man ska väl inte jämföra Sverige och Indien men det finns starka krafter som vill ha en större segregation, ett större gap mellan den som har och den som inte har. Och jag är övertygad om att vi går miste om fler personer som Pranav om vi tillåter gapet att öka.
Vi bestämmer inte vilka föräldrar vi får och några kommer alltid att bli straffade för det. Förra året vräktes sexhundratrettiotvå barn tillsammans med sina föräldrar, en ökning med fjorton barn jämfört med året innan.
Nån sa till mig att ökningen med fjorton barn var försumbar, och det gjorde mig riktigt arg. Jag lever i min lilla värld, och i den så är ingen försumbar. I den så finns det ett värde i alla människor.
Det är inte enkelt att få till en symbios mellan kapitalet och humankapitalet, vi människor blir lätt en liten siffra i en kolumn som göms och glöms i all annan statistik. En försumbar siffra i det stora spelet om makten.
Jag kanske inte alltid lever upp till mitt ideal och behandlar människor lika, och hade jag en annan ställning i samhället så hade jag också kanske andra åsikter.
Men när en nation spottar fram miljardärer på löpanda band så kan jag tycka att vi har råd att kasta några smulor åt dom fjäderlösa fåglar som huttrande sitter utkastade i kylan.

Superhjältekraft. – Att dela en kaka och få mera kvar.