Totalt kaos i ensamheten.

Jag ligger på mage, på en kudde, på golvet i min lilla hall.
Mina ben är i vardagsrummet och min dator står på golvet i det lilla sovrummet, bara tangentbordet är här hos mig i hallen.
Det kan bli så när fjärrvärmerördragarkillarna inte håller tidsschemat.
Hela lägenheten är ihoppackad för att ge arbetsutrymme, men jag fick lite datorabstinens och packade provisoriskt upp min dator här. Det är den enda lediga platsen.
Det känns som om jag är sexton igen, som om jag nyss flyttat hemifrån och lever lite från dag till dag. Det är tur att jag är ensam, det hade inte varit kul att dela den här röran med andra.
Det är inte många stunder jag känner så, och jag hade nog, om sanningen ska fram, allra helst delat den här röran med en mysig tjej.
Det känns kanske särskilt ensamt när gardiner och tavlor är bortplockade så det ekar tomt i alla rum.
Sen så är det mörkt och kallt ute, även om det första täckande snölagret gör allt det kan för att lysa upp.
Det känns verkligen som om jag saknar nån att krama i kväll. Fast jag är väl bara lite extra trött efter en smått förvirrad vecka och en stressig dag.

Superhjältekraft. – Att längta efter någon.