Chokladdoppad.

Jag köpte en butterbulle i går. Det är nog kanske den godaste bullen av alla bullars bullar. Köpte den på affären vid torget.
Överpösig av vaniljkräm och glansig av tjock glasyr. Jag tyckte jag var värd en sån.
Jag hade en massa andra ärenden så jag kom hem sent, och sen skulle jag skriva ihop ett par rimrader som spånats fram till en kompis som fyller fyrtio.
Så jag åt en sen och slarvig middag. Varm choklad och ett gäng mackor. Sen när allt var fixat och jag äntligen skulle få sätta rumpan i soffan så tog jag fram min bulle.
Lätt framåtböjd över bordet, för att en smitande vaniljklick inte ska hamna på golvet, så lät jag kalaset börja. Mmm, jag njöt av varje tugga och arbetade mig sakta in i härligheten.
För att inte den sista tuggan bara ska bestå av bröd, så åt jag lite runt kanterna så att en del av mitten blev kvar. Sen som grand finale så öppnade jag käkarna på vid gavel och. . . Jag fipplade och fumlade och kände som i ultrarapid hur bullen smiter ur mitt grepp.
Den avslutande och, i min fantasi, godaste biten föll ner mot bordet. Jag hann inte göra nånting förrän den ploppande försvann ner i koppen som stod kvar från middagen.
En kall skvätt av choklad dränkte finalen av njutning. Typiskt.
Jag hade verkligen byggt upp förväntningarna på den där sista biten.
Jag tittade länge och besviket ner i koppen på min förlorade lycka. Kanske var jag inte riktigt förtjänt av en så lyxig godbit som en butterbulle.
Skulle nog ha köpt en skorpa.

Superhjältekraft. – Att inte gapa efter för mycket.