Vänd mig innan jag bränns vid.

Om vi strikt ska följa näringskedjan så måste ju kannibalen stå högst upp på listan.
Och det vore ju ett nederlag som människa om jag blir uppäten av något lägre stående djur, typ haj, lejon eller norrlandsmygg när kannibalen är min enda naturliga fiende.
Det känns inte så kul att bli betraktad som ett stycke kött, bara bedömd efter mitt utseende och min fasta stjärt. Men det är kanske den enda chansen att nån nyper mig i rumpan och kallar mig för läckerbit.
Jag kanske blir till en festmåltid eller bara kalops, köttsoppa och annan vardagsmat i kannibalbyn, bara jag slipper att bli pölsa.
Så därför borde jag ha ett gourmérecept tatuerat på ryggen, för jag vill ju inte bli taffligt tillagad och det sista nån säger om mig vore, – Han var då en torr, smaklös, seg, vidbränd, svårtuggad, okryddad och överkokt jäkel.
Men min innehållsförteckning innehåller så många E-nummer att alla borde dra öronen åt sig, jag har ätit så många kemiska föreningar i mitt liv att jag inte längre kan garantera kvalitén på produkten.
Man bör nog torka och förvälla mig, precis som man gör med murklor.
För en LCHF diet passar jag väl bra men tyvärr så är jag ju kvicksilverförgiftad, full av amalgam, och rekommendationen är att inte äta av mig mer än en gång i veckan, och inte under graviditet och amning.
Fast dom kanske bara vill ha godbitarna, mina ädlare delar om man så säger. Men då tycker jag synd om dom, det blir inte mycke mat, knappt till en förrätt på rostat bröd ens.
Hur man än tillagar mig så vill jag att dom är rädd om mitt hjärta och inte spiller ut allt gott som finns däruti.
Ät sakta, njut av maten och tugga väl. Du vill väl inte sätta i halsen, kvävas och hamna på morgondagens meny.

Superhjältekraft. – Att bjuda på sig själv.