Barcelona.

Kom hem idag efter en långhelg i värmen.
Det blir lite intensivt när man bara har ett par dagar på sig, och det är alltid svårt att uppskatta hur lång tid som går åt till förflyttning. Särskilt när det blir lite fel, eller mycket fel.
Jag vurmade för ett besök på stadens tivoli, det kändes som en bra avslutning på lördagen och ett gäng hugade hakade på. Och både beskrivningen i reseguiden och markeringen på kartan där det skulle ligga, visade en vidunderlig utsikt från toppen på berget.
En förinspelad röst i turistbussen sa att man kunde välja mellan en blå spårvagn eller en tio minuters promenad för att ta sig dit upp från busshållsplatsen.
Fel fel fel, trippel fel.
Jag ledde oss på irrfärd, en jätteonödig promenad upp och ner för ett berg, sökandes efter ett tivoli som ligger flera kilometer från den plats som kartan visade.
Gå gå gå, upp upp upp. Pust, stön och stånk, irrade och förvirrade.
Vi stod en liten stund högst upp i backen, tittade på utsikten, lyssnandes efter tivoliskrik, tittandes på obegriplig karta, kliandes gråa strån.
Chansade på att gå ner ner ner, leta och inte veta.
Irriterande och svettigt.
På väg ner för den brantaste gatan så höjdes vår förhoppning, bakom en hög mur, och inne bakom några träd så hörde vi barnskri och högtalare som ropade på spanska. Men det visade sig bara vara en exklusiv privatskola där de små eleverna blev hämtade av sina Mercedessägande föräldrar.
Vi frågade en äldre kille som så vänligt ringde och kollade hur det var ställt med nöjesfältet.
Det visade sig inte vara öppet så länge till och färden dit innehöll inte bara en lång tur med den blå spårvagnen, utan också en rejäl resa med bergbana.
Vi tog bussen tillbaka, lätt slokörade och med ömma ben.
Jag känner mig skyldig för den knasiga utflykten, men vad ska jag säga, som alltid när man gått vilse, så fick vi se nya saker som vi annars aldrig skulle ha sett.

Superhjältekraft. – Att trampa muskeldriven bergochdalbana.