Ett ess i rockärmen.

Näst näst sist som jag var ute och flög så var det å jobbets vägnar. Jag skulle ner till Stockholm och mixtra med en restaurang utanför centralstationen.
Osmart som jag är så tänkte jag att det skulle vara listigt att flyga i arbetskläder och sen när arbetet var klart få svida om till bekvämare stass.
Men att försöka ta sig genom flygplatskontrollen i jobbarbrallor med massor av fickor, hängslen med metallknäppen och skor med stålhätta är ju att tigga om besvär, särskilt som vår flygplatspersonal är dom mest nitiska i hela landet.
För att se någorlunda respektabel ut så hade jag kört mina arbetskläder med tvätten dagen innan, så jag började dagen i tvättstugan och klädde på mig med kläder som låg kvar i torktumlaren.
Väl i kön till metalldetektorn så insåg jag att mitt val inte var så klokt. Tömde alla fickor och tog av mig skorna. Piiip, av med hängslen och, ja jag kommer inte ihåg vad mer. Detektorn tystnade i alla fall.
Men tjejen i uniform var inte nöjd ändå, – Jag vill visitera dig, sade hon och tog mig åt sidan. Hon hade en sån där elektronisk spade som hon viftade runt runt med, och hon klämde och kände överallt.
Så strök hon längs min högra arm, klämde på nåt mjukt och undrade vad jag hade där.
Jag blev också förvånad och kände efter på klumpen i min skjortärm. – Ingen aning, sa jag och pillade fram det mjuka.
Ur min ärm kommer ett par lila tjejtrosor. Hur kinky verkar det?
Hon bara tittade på mig, och jag visste inte vad jag skulle säga. Vilken förklaring som helst hade ju känts som en undanflykt i det läget.
Om hon letade efter nåt speciellt eller om hon bara ville känna på mina muskler vet jag inte, men hon avbröt då alla intima inviter.
Jag måste skratta när jag tänker på trosorna som trots upptäckt fick åka Stockholm tur och retur, och jag undrar fortfarande hur jag kunde undgå att känna det spratt som torktumlaren så listigt hade räknat ut åt mig.

Superhjältekraft. – Att lämna sina böjelser hemma.