Arbetsoro.

Vilken jävla skitdag. Alla på jobbet är arga och irriterade.
Tyvärr så har vi inget riktigt forum för att rensa luften, och jag är inte så säker på att det heller hjälper.
Det som är extra irriterande är att alla har rätt, men det gör inte stämningen bättre.
.(Självcensur)
.
.
.
.
.
.
.
Det leder snabbt in min tankegång på den här eviga lönefrågan, hur löser man den när det frodas så mycket myter?
Några vill hävda att hungriga lejon jagar bäst.
En annan säger att vi aldrig blir nöjda.
En tredje vill ha ett oerhört tydligt och uppstrukturerat lönesystem.
Den fjärde vill helt enkelt ge den som är ”bäst” mest pengar.
Men sanningen är att dom allra flesta är nöjd med sin lön bara man får lika mycket som den man jämför sig med. Den som har likvärdiga arbetsuppgifter eller lika krävande jobb, kanske nån som har samma ansvar eller liknande utbildning.
De flesta har mycket måttliga idéer om vad som är skäligt.
Till det ska naturligtvis rimlighetsfaktorn läggas. Om cheferna höjer sina löner med tiotals procent utan att prestera mera så faller rimligheten när de som blir utsatta för rationaliserande beslut och ökande arbetsbörda ska vara nöjda med någon ynka procent.
Men så länge som vi inte öppet diskuterar löner och ersättningar så kommer denna fråga alltid att vara på tapeten.
Att utan vidare säga vilken lön man har är inte ok enligt vissa. Och jag ser bara två svar på varför det är så. Antingen tror man sig ha fått mer än alla andra och tycker inte själv att man är värd det, eller så tror man att man har sålt sig för billigt och skäms över det.
Det är den klassiska frågan – skulle du vilja ha tjugofemtusenkronor i lön, men inte veta vad dina kollegor har? Eller tjugotretusenkronor och veta att du har mest?
Det finns faktiskt företag som har löst det här, dom ger sina anställda lite mer än vad dom borde ha och sen behöver man aldrig lägga tid på långa förhandlingar eller sura diskussioner i fikarummet.
Istället kan alla lägga all energi på att samarbeta, innovera, prestera och göra verksamheten bättre.
Vilken dröm det vore.

Superhjältekraft. – Att orka lyssna.