Hej Hej.

Jag tog en tur in i inlandet i lördags och hälsade på min mor, sen på självaste morsdag så åkte vi till Hej på premiärloppis.
Lika trångt som på Åhlens vid mellandagsrean, trotts en mörk himmel och lätt regn så vallfärdade prylhungrande stadsbor ut till obygden. Jag säger stadsbor, för det kändes så.
Alla skrymslen var fullproppade och alla som var där bar på nåt som dom tänkte köpa. Alla utom jag, jag kollade på porslin och tavlor men hittade inget som var riktigt rätt.
Visst fanns det fina tallrikar men det som var intressant fanns bara i konstiga upplagor, typ femton flata och tre djupa tallrikar eller tjugofyra delars servis med tolv kaffekoppar.
Nån konst som jag vill pryda väggarna med hittade jag inte men ett par tavelramar som tyvärr förlorat förgyllningen lockade lite, fast porträtten som satt i kunde man skrämma barn med, hoppas att konstnären fick mindre betalt än ramverkstan.
På gården där loppisen är belägen finns ett litet museum, fast ordet litet känns för stort.
Det är en koja som mäter två gånger tre meter, och som har en smal dörr med glasruta och ett litet fönster på bakväggen.
Hela kojan är fylld med allsköns bråte och en del roliga attiraljer, säkert sånt som överraskande följt med från nåt inköpt dödsbo, gamla leksaksbilar, en separator, hemsmidda verktyg, diverse plåtburkar, pinaler, mokagrunker och blandad kuriosa.
Där fanns två par flongnya sandaler, precis såna kultobjekt som Stig-Helmer har gjort berömda.
Men man var tvunget att lyfta i högarna för att se hela samlingen, och för trivselns skull så bör museet bara besökas av två personer åt gången.
Så ett loppisbesök, i en by som ligger utanför kartan, blev förvandlat till ett turisttätt utflyktsmål med spännande museivandring.

Superhjältekraft. – Att orka stå i kö för att komma in i ett gammalt uthus.