Renrasiga blandrasmänniskor.

Det var ett program om hundar på tv häromkvällen. Dom pratade gener och varför just hundar finns i så många olika raser.
Som jag förstod det så beror det på en DNA sträng som innehåller ett unikt antal repetitiva sekvenser. En instabil del som har stor påverkansgrad på utseende och egenskaper.
Alla hundar, från minsta chihuahua till en grand danois, har samma gener till 99,8 procent. Det är dom 0,2 procenten som gör skillnaden.
Den här specialaren är unik för hundar i däggdjursvärlden, och den gör att nya raser kan utvecklas på bara någon enstaka generation.
Andra däggdjur saknar denna egenskap, en ko till exempel, kan korsas massor av gånger, och man kan ändra en massa saker, kanske till och med få köttet att ändra smak, men den kommer fortfarande att se ut som en ko.
Och det är väl likadant med människor, vi har små små olikheter men vi ser alla ut som människor. Fast vi har nog dom olika mentala egenheterna som våra hundraser besitter.
Jag känner då både en allvarlig bullterier, som aldrig går att skoja med, och en glad labrador, som gärna tar det lungt. Kanske också en smått motsträvig bulldog, en fartfylld schnauzer och en uppstudsig papillon om jag tänker efter.
Jag själv är väl nån halvtrög strävhårig gatukorsning kan tänka.
Men det vore förståss mer spännande om vi människor också hade samma DNA egenskap som gör att hundar ser så olika ut.
Hur skulle vi utvecklas då? Och vilka korsningar skulle vi medvetet göra?
Ja militären skulle förståss vara intresserad, och idrotten, som redan idag gärna leker med manipulerande läkemedel, skulle bli en stor avelsförespråkare.
Men det skulle väl som vanligt vara sexindustrin som skulle leda utvecklingen. Alla dessa fetischister skulle få sitt lystmäte mättat av en del totalt groteska korsningar.
Det blir ju inte lätt att medvetet avla utan att bryta mot artikel ett till fem i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Fast vem skulle hindras av den när det finns pengar att tjäna. Den hindrar ju ingen idag heller.
Ett problem som uppstår är ju det faktum, precis som i hundvärlden, att all avlad avkomma inte kommer att ha läggning eller intresse för sin uppgift.
Vad skulle vi göra med alla militära renrasiga mördarmonster som hellre planterar blommor och tittar på balett. Tre meter långa basketspelare som saknar bollsinne och inte vill bli diskriminerade i arbetslivet.
Men vi skulle ju kunna lösa trångboddheten i överbefolkade områden.
Om en chihuahua är avlad ur en varg, så skulle en avlad mini människa knappt vara knähög. Och då skulle en etta på tjugofem kvadrat bli till en tvåvånings paradlägenhet.

Superhjältekraft. – Att inte jucka mot obekanta smalben.