Påsk godis.

Jag köper sällan lösviktsgodis numera, det blir hellre en chokladkaka. Socker har ju en tendens att omvandlas till nåt mjukt som sätter sig på dom delar av kroppen där jag minst av allt vill ha det.
Godis har alltid varit en akilleshäl för mig, och jag njuter verkligen då jag köper eller blir bjuden.
Men det är så svårt att bara äta lite, nästan omöjligt, så jag försöker att inte äta alls, choklad är lättare att ransonera, särskilt den mörka.
Röda Ferrari bilar, salta fiskar, viol skum, och chokladdoppade svampar, de triggar nånting i min hjärna så jag äter tills jag har passerat gränsen till illamående.
Helt galet, äta för att må illa? Jag vet att det kommer att hända, ändå fortsätter jag, hur blev det så?
Det har ju skrivits flera forskningsrapporter i ämnet, rapporter som talar om belöningssystem, peptider som stimulerar, dopamin och aptitkontroll.
Men jag blir inte mindre sötsugen av att veta hur mitt endogena opioidsystem belönar min hjärna.
Det enda som hjälper är att inte köpa nåt godis alls. Fast såhär vid påsk får man väl stå ut med lite illamående.
Jag har bara försökt att köpa dom sorter jag gillar, ändå brukar det slinka med nåt som blir kvar i botten på skålen, jag tror att min hjärna börjar att belöna sig redan i affären.
Jag gillar lakrits och hallon och viol och... det är nog lättare att räkna upp dom sorter som inte hamnar i min påse.
Och kanske är det bäst när man blandar två sorter och uppfinner nya smaker. Eftersom man stoppar allt i samma påse så uppkommer det ju spontant nya sensationer, som det här med salta chokladdoppade skumgodisar, mums.
Om jag köper salta lakritsstänger så försöker jag få med mig lite extra salt pulver som jag vill ska fastna på allt skumgodis som är chokladdoppat, supergott, det måste du pröva.

Superhjältekraft. – Att hämningslöst belöna min laterala hypotalamus.