Kanelbulle.

Jag har bakat kanelbullar. Bara doften gör mig glad.
Det är kanske en doft av barndomen, för hemma hos oss fanns det alltid bullar. Och det var tillåtet att slakta en hel påse som mellanmål efter skolan.
Jag är fortfarande en bulloman. Fast det tog ett tag innan första bullbaket i mitt nya hem blev verklighet, och jag har fått gliringar av min dotter för att jag har snackat om det men aldrig kommit till skott.
Men nu har det blivit två bak på kort tid, och det är en tillfredställelse, både för själen och magen.
Jag vet att många genar när dom gör degen, men vill du ha goda bullar, så ska degen knådas, knådas och knådas.
Jag snålar inte med fyllningen, bullar ska vara generösa, mycke smör, socker och kanel. Och välgräddade förståss, på gränsen till lite brända.
Min plan var att baka av en hel liter mjölk när jag liks stökade till, men tur i oturen så hade jag bara smör för en halvliters omgång. Jag säger tur, för jag hade inte planerat utrymmet i frysen. Fullproppat.
Men det betyder ju bara att jag måste äta några nu på studs.
Så nu ska jag vika ut min brassestol och sätta mig i solen med ett glas saft och några varma, med värkande muskler knådade, av kärlek formade, noggrant penslade, med känsla gräddade, underbart doftande, fantastiska kanelbullar. Mmm.

Superhjältekraft. – Att ha en bulle i ugnen.