Cykelföre.

Äntligen tog jag fram min cykel. Det har på bara några dagar torkat upp så det är en ren fröjd att ta en tur.
Det är sån känsla av frihet, jag vet inte annars hur jag ska beskriva det, att så snabbt och lätt kunna förflytta sig utan brummande motor, och få lite motion på kuppen.
Fast jag hinner inte långt innan det bränner i arslet, finns det inga bekvämare cykelsadlar? Det är alltid så här på våren, en veckas lidande innan min röv har vant sig.
Idag blev det en tur till museumet och konsthallen där.
Utställningen Never Never Land med konstnären Martin Ålund sägs bestå av yttre och inre landskap som ska trigga betraktarens eftertänksamhet.
Jag tror killen bara sitter uppe på nätterna och spelar Myst och drömmer mardrömmar om askmolnen från Island. För hans inre landskap är helt säkert i total oordning. Inget för mig, jag kollar mest in hans teknik.
Då är den andre konstnären nåt helt annat. Anders Stimmer målar så alla sinnen ställer sig på helspänn. Med en fantastisk känsla sätter han mig i bryderi, fast bilderna är så tydliga fylls mitt huvud med frågor.
Detaljrika och fantastiskt uttrycksfulla tjejer i oväntade miljöer, ansikten som sover eller är vakna. Med så känsliga penseldrag målade att jag bara blir stående.
Nu när jag skriver detta så känner jag att jag måste gå tillbaka nån dag och fylla på, innan utställningen försvinner. Helt fantastiskt.

Superhjältekraft. – Att njutbart åka pedalett.