Storforsen.

Vi tog en utflykt häromdagen, min mor, jag och min dotter, min bror och hans dotter med pojkvän, Vi åkte bil till Storforsen ovanför Älvsbyn.
Diskussionen om vägval handlade mest om hur dålig genvägen var eller om det var nåt vägarbete på gång, min brors låga bil tycker inte om vägarbeten, men vi bestämde oss för att köra över Arvidsjaur på vägen dit.
Att hålla sig på dom tjocka strecken i kartboken är aldrig fel, där är nästan alltid vägen någorlunda rak och fin. Och det var den, jätte fin, kanske lite onödigt lång, men fin.
När vi svängde in mot forsen så står det helt plötsligt en kvinna och ville ha betalt för parkeringen. Oj, tänkte jag, brukar det vara så mycket turister att man kan ta betalt för att parkera här? Längre in nere vid hällorna rådde full kommers, och hopptält till barnen var dit ställda.
Det här verkade konstigt?
Men sen såg jag insläppet, vi hade hamnat mitt i Diggilooturnen. Nere bland stenskravlet hade dom byggt en scen och artisterna soundcheckade mest hela eftermiddagen. Så vi fick inte bara höra storforsens mäktiga dån.
På vägen hem stannade vi i Älvsbyn och åt en glass, sen bestämde vi oss för att testa genvägen. Ett av dom smala strecken i kartboken.
Hoppsan, här visade norrland upp sig från sin vanliga sida.
Det satt skyltar om hastighetsbegränsning, men det hade lika gärna kunnat vara fri fart, för det gick aldrig köra fortare än sextio. Krogig och guppig nåt djävulskt, tjälskott och lagningar.
Sen så dök den upp, skylten om vägarbete.
Sju kilometer av grovt djävla punkteringsgrus, bulldozers, gegga, lastbilar, avstängningar, grävskopor och damm.
Jag kunde inte annat än skratta då min bror tidigare pratat sig varm för den långa vägen i syfte att slippa det här.
Men vi kom oss både dit och hem, även om det tog hela dagen.

Superhjältekraft. – Att köra på dom grova linjerna.